Copps Coliseum 1989-05-01 (internetlånad)

Copps Coliseum 1989-05-01 (internetlånad)

– Gorilla Monsoon & Lord Alfred Hayes kommenterar.

1. Jim Powers vs. Honky Tonk Man.
Jimmy Hart är med in. Jag trodde seriöst att Powers var död tills jag såg att han annonseras till en autografsignering under Mania-helgen. Blandade antagligen ihop honom med Tom Zenk. Hans låt (antar att det är Crank it Up) är överdubbad här vilket låter väldigt dåligt eftersom det är så uppenbart att det är överdubbat. Nåväl, ganska kul liten match som Honky vinner med sin Shake, Rattle and Roll efter 11:56. Bra öppningsmatch jämfört med de tråkiga maratonmatcherna med Mike Sharpe/Barry Horowitz som de annars gärna öppnar houseshows med. *1/2

2. Blue Blazer vs. Brooklyn Brawler.
BB vs. BB. Tekniskt sett en bra match men fasen så tråkig. Vilket jag skyller på båda två. Brawler vart en stabil worker i korta matcher och Owen blev betydligt roligare när hans agerande satte färg på hans karaktär. Här får han inget utrymme utan det blir mycket tråkbrottning mellan flipsen ala RVD i ECW. Han avslutar i alla fall med en cross-body efter 9:21. 1/2*

3. Hillbilly Jim vs. Greg Valentine.
Jimmy Hart är med in. Jims låt är överdubbad vilket förstår väldigt mycket eftersom originallåten är 50% av hans gimmick. Komedimatch som Hammer vinner när Hart distraherar och Valentine rullar upp Jim för tre efter cirka 5:30 (är osäker på när domaren drog igång matchen). Valentine har kallat Jim ”one lucky guy” eftersom han var helt utan talang men hade jobb hur länge som helst i WWF: Men han var en snäll kille. (Valentines RF-shoot.) *

4. WWF Tag-champs Demolition vs. Twin Towers.
Titelmatch. Basic tag-match. Hetta på Ax, tag till Smash innan det blir kaos och en dubbel DQ efter 8:58 för att förlänga fejden. Helt okej match. **

5. Red Rooster vs. Richard Charland.
Charland är från Kanada, jag antar det är därför han bokas in här (enligt kommentatorerna är han en framstående tyngdlyftare och hade jag brytt mig hade jag kunnat kolla upp det). Brutalt tråkig (men bra rent tekniskt) match som tuppen vinner med Rooster Wing efter 9:44. Kuriosa: Charland mötte Dino Bravo i Bravos sista match någonsin, i New England Wrestling Federation i maj 1992, vilket även blev Bravos enda match sen han lämnat WWF. DUD

6. Bret Hart vs. Rick Martel.
Bra liten match där Martel står för den största behållningen, inte helt oväntat. Han vinner med en repassisterad rollup efter 11:08. **3/4

7. Tito Santana vs. Mr. Perfect.
Tyvärr en besvikelse. De första åtta och en halv minuterna är ganska sega eftersom Perfect dominerar med diverse restholds. Visst blixtrar det till men tyvärr inte tillräckligt mycket för att vara underhållande. Gorilla noterar att Heenan gärna vill ha Perfect i sitt stall. Tito gör comeback mot slutet men Rick Martel vandrar in för distraktion så Perfect kan rulla upp honom med en näve tights för tre efter 10:40. Två matcher i rad med samma finish. *1/2

8. IC-champ Rick Rude vs. Ultimate Warrior.
Titelmatch. Bobby Heenan är med in. Bra match, mest för att båda ser väldigt motiverade ut, speciellt Rude. Warrior gör en slingshot-suplex vilket hör till ovanligheterna. Rude äter en frivillig countout efter 12:05. **3/4

9. Battle Royal.
Deltagarna är alla från matcherna tidigare ikväll förutom Warrior och Rude. Gorilla säger att detta är en väldigt farlig matchtyp, vilket är mer sant än man kan tro. Jim Duggan berättade i sin pod (innan Sean Mooney tog över den) att skador är betydligt enklare att åka på här än i en vanlig match. Förklaringen är att i en vanlig match har man hela tiden koll på de andra i matchen, här är det omöjligt eftersom det är så många och de rör sig ostrukturerat. Faran ligger därmed i att skada ankeln om man råkar ta ett steg bakåt och trampa på någon och liknande. Inga stora skador men ändå. Nåväl. Demos dumpar Akeem efter tio sekunder. Bossman dumpar Ax. Smash dumpar Honky. Charland, Blazer och Brawler dumpas utan att kameran fångar det. Detta var för övrigt bara andra gången någonsin Bret och Owen var i ringen ihop, första gången var på en WWF-houseshow 1986 (Hartfoundation vs. SD Jones och Owen, som brottades som Owen James, hans riktiga mellannamn). Dock rörde de inte ens varandra här, i så fall missade jag det. Valentine dumpar Rooster. Hillbilly dumpar Valentine. Smash dumpar Bossman, som sliter ut honom för eliminering strax efter för att fortsätta deras upplägg. Perfect dumpar Hillbilly. Final Four: Bret, Tito, Model och Perfect, vilket hade varit en fantastisk tag-match. Heelsen dumpar Tito, som dock stannar kvar vid ringside trots domarens protester. Heelsen bearbetar Bret, men när Model ska ta sats vid repen sliter Tito ner dem så han bumpar ut och elimineras, och Bret clotheslinar direkt ut Perfect för att vinna efter 10:53. Ganska oengagerande fram till de sista minuterna. *1/2

SLUTSATS: Stabil show även om inget var något utöver det vanliga kvalitetsmässigt. Tre av matcherna var strax under *** och det enda aktivt dåliga (tråkiga) var Rooster vs. Charland.

(Den här recensionen skrevs 2019-04-11.)