Hem > Allt, WWE PPV 2006 > 11. Unforgiven 2006 (2006-09-17)

11. Unforgiven 2006 (2006-09-17)

11. Unforgiven 2006 (2006-09-17)

– Jim Ross & Jerry Lawler kommenterar.

1. IC-champ Johnny Nitro vs. Jeff Hardy.
Titelmatch. Melina är med in. Detta är precis efter Jeffs comeback (han kom tillbaka dagen efter Summerslam) och jag vill hävda att hans karriärpeak var 2006-2008 ungefär när han dels var massivt över men också kunde hävda sig i singelmatcher och verkligen hade en aura som megasuperstar. Gillade även hans brottning mer här än ihop med Matt eftersom han inte bara förlitade sig på spots utan kunde väva ihop det till bra wrestlingmatcher. Men det sket sig eftersom drugs are bad mkay. De första minuterna här är fantastiskt underhållande men när Nitro börjar bearbeta benet sjunker tempot – av naturliga skäl – ganska rejält och det hade inte varit något problem om det inte vore för att det bara pågick och pågick och pågick så länge att jag tappade sugen av att se Jeffs comeback i slutet av matchen. Melina vevar till Jeff med sin ena stövel så Nitro kan pinna honom efter 17:38 vilket var ungefär sju minuter för länge. Vinnare: Nitro. **

– Backstage: Jeff möter sin bror som peppar honom till att nya tag när Lita kommer in och tråkar dem för att ingen är champion som Edge.

2. Kane vs. Umaga.
Armando Estrada är med in och gör sin vanliga fantastiska insats som mycket bra agerande manager. JR varnar att detta inte kommer bli en Brisco-Funk-klassiker vilket vi nog alla redan listat ut. Förutom de tittare i Helsingborg möjligtvis. Kane och Umaga må inte vara världens mest tekniska wrestlers men däremot är de väldigt trovärdiga i sina roller. Jag har inga som helst problem att köpa att båda skulle kunna bunka ihop varsitt dussin knivbeväpnade ligister utan större ansträngning och dessutom tycka det är kul under hela tiden. Just därför tycker jag den här matchen funkar. De hamnar utanför ringen för en dubbel countout efter 7:03. Lite mesig finish men Umaga var ”obesegrad” (tycker inte man kan säga så när man har en DQ-förlust i sin andra TV-match) och man ville hålla fejden igång tills Umaga besegrade Kane i en Loser Leaves RAW-match några veckor efter detta. Vinnare: Ingen. **1/2

– Backstage: Vince och Shane förbereder sig för HIAC.

3. World Tag-champs Spirit Squad (Kenny & Mikey) vs. Highlanders.
Titelmatch. Resten av Spirit Squad är förstås med in. 2006 var jag helt övertygad om att Highlanders skulle ta bältena här. Jag blev faktiskt besviken här. Inte för att jag hade väntat mig Fantastics vs. Arn & Tully 1987 men jag såg ärligt fram emot att se Highlanders eftersom jag inte kan minnas jag har sett dem sedan de lämnade WWE 2008, och det inkluderar gamla matcher med dem. Men detta föll platt. Först får de knappt någon respons av publiken under sin entré. Sen gör Robbie en plancha men Kenny flyttar sig så han kraschlandar i en otäck spot som kunde gått väldigt illa. Efter det blir det ett långt heatsegment på Robbie som tvärdör publikmässigt, om det var möjligt efter den heatlösa entrén. Ingen bryr sig om Highlanders. Tag till Rory som rensar innan det blir kaos, de andra lägger sig såklart i och Johnny sätter en jumping enzuigiri på Rory så Mikey kan avsluta med en X-Factor (där han innovativt nog drar honom i skägget istället för bakhuvudet) efter 10:00. Detta var tyvärr inget vidare heatmässigt och Highlanders visade inget som direkt kändes som att de var värda en PPV-match. Vinnare: Spirit Squad. DUD

4. HIAC: Shawn Michaels & HHH vs. Vince McMahon, Shane McMahon & Big Show.
Tyvärr en ganska trött match. Alla arbetar hårt och publiken är engagerad men det känns ändå som att hela konceptet är övergjort med råge. Det märktes att inte ens JR kunde skönmåla den i sin Ross Report några dagar efter där han fokuserade på Shows storlek istället för på matchen i sig. Nåväl. Folk blöder och de vanliga spotsen görs. Shane hoppar såklart. Vince introduceras i Kiss My Ass Club på Show av DX innan han avslutas med Superkick och slag med släggan efter 25:05. Vinnare: DX. **

HHH har berättat att när de planerade den här matchen upptäckte Vince att han inte var speciellt engagerad varpå Hunter svarade att de bara planerade ”a bunch of special effects” när folk ville se DX stoppa Vinces ansikte i Shows arsle. Vince insåg misstaget så de raderade allt planerat och började om helt och hållet. Nu är kanske inte folks huvud uppstuckna i rumpor höjden av underhållning för min del men jag förstår vad HHH menar och håller med fullständigt. Folk är engagerade i storyn och då är det där man ska lägga fokus, även om folk säkert vill se ”big movez” också. Inget fel i det men storyn måste komma i första hand, annars blir det bara flipperspel av alltihop. ”It wasn’t about the special effects; it was about the story line.” (Intervju med HHH på Grantland augusti 2013.)

5. WWE Womens-champ Trish vs. Lita.
Titelmatch. Stabil match men inget att skriva hem om. Lita missar en moonsault som för en gångs skull inte såg ut att bryta nacken av henne så det hamnar på pluskontot. Trish avslutar med Sharpshooter efter 11:34. Detta var Trish avskedsmatch (hon ville gifta sig och yngla av sig) så frågan är varför de bokade henne att vinna titeln, även om det skedde i hennes hemstad Ontario. Hon gav upp bältet dagen efter och två månader (närmare bestämt på Cyber Sunday) senare tog Lita tillbaka det. Vinnare och ny champ: Trish. **

– Randy Orton är redo för sin match.

6. Carlito vs. Randy Orton.
Kul liten match även om Randy som vanligt tenderar att göra lite väl mycket restholds och stomps. Randy slår upp munnen och börjar blöda tidigt i matchen, och Carlito är väldigt över som babyface. Carlito gör comeback mot slutet och går för en springboard men Orton möter honom med en RKO för tr efter 8:42. Inte lika tjusig som Orton-Seth-finishen på Mania men läcker ändå. Vinnare: Orton. ***

7. TLC: RAW World-champ Edge vs. John Cena.
Titelmatch. Riktigt bra match, en av bådas bästa någonsin. Det kändes som om de använde stolar, bord och stegar som rekvisita istället för att låta sakerna ta överhanden för att de ska kunna ”get their shit in”. Edge ska sunset-flippa Cena från hörnan genom ett bord men de botchar spotten så han får helt enkelt powerslamma honom genom det istället. Kändes rätt onödigt att bemöda sig med powerslammen istället för att bara låta det vara. Lita kutar in och välter stegen så Cena kraschlandar igenom några bord vid ringside i en bra spot. Edge åker också igenom några bord lite senare. Lita äter en FU och Edge FUas igen två bord innan Cena tar ner bältet för vinst efter 25:29. Han kramar om Cena Sr vid ringside efteråt medan showen avrundas. Inget mer att säga, detta var en väldigt bra match. Vinnare och ny champ: John Cena. ****1/4

Edge sa i en intervju med WrestleNewz 2013 att han älskade denna matchen, inte minst för att den gick i hans hemstad så han blev emottagen som en riktig babyface. ”If you watch that match, I think you can see it in my face at the beginning and after the match I lost my heeldom. Those matches I had with John were some very physical matches.”

SLUTSATS: Förutom Tagtitel-matchen skulle jag inte vilja kalla någon match aktivt dålig, men utan de två sista matcherna hade det nog blivit tummen ner/svag tumme i mitten. Istället blir det en klar tumme i mitten. HIAC och öppningsmatchen var väl inte direkt dåliga men alldeles för långa vilket drog ner helheten.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2020-06-10.)

Kategorier:Allt, WWE PPV 2006
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: