Hem > Allt, WWE PPV 1993 > 1. Royal Rumble 1993 (1993-01-24)

1. Royal Rumble 1993 (1993-01-24)

1. Royal Rumble 1993 (1993-01-24)

– Jag hittade två matcher som tydligen var påtänkta för showen men som inte blev av. Dock saknar jag källhänvisning och den ena matchen, Max Moon vs. Terry Taylor, känns logisk för att pusha Moon till månen (höhö) men Lance Cassidy (Steve Armstrong) vs. Taylor låter inte lika trovärdig som påtänkt match. Möjligtvis mellan Bret-Ramon och stöket om de ligger för i körschemat.

– Gorilla Monsoon & Bobby Heenan kommenterar. Detta blev för övrigt Gorillas sista PPV som kommentator.

1. Steiner Brothers vs. Beverly Brothers.
Genius är inte med in och detta blev Beverlys sista stora framträdande i WWF. Inte för att karriären direkt satt världen i brand innan dess. Detta var inte Steiners debut men de hade bara gått jobbermatcher innan. Ganska tråkig match, vilket tyvärr blir kvällens tema. Beverlys gjorde vad de skulle men Steiners kändes förvånansvärt omotiverade. Hetta på Scott, tag till Rick som rensar och Scott avslutar Blake med en Frankensteiner som han nästan tog som en piledriver efter 10:46. Vinnare: Steiners. **

Beverlys har sagt att Scott var en bra kille även om han – håll i hatten nu så du inte svimmar av chock – hade väldigt lätt för att brusa upp. (Beverlys RF-shoot 2007.)

– Recap av hur Shawn Michaels drog Sherri framför sig så Marty Jannetty träffade henne med spegeln i ansiktet på TV. Dessvärre fick hon en glasbit i ögat här som behövde opereras ut. Glasbiten, inte ögat. (WON 1992-12-08.)

2. IC-champ Shawn Michaels vs. Marty Jannetty.
Titelmatch. Sherri kommer in först i sin comeback efter spegelspotten ovan. En match som är känd för två saker; Shawn skickar in Martys högra skuldra i stolpen men han säljer den vänstra och att båda var bakis vilket genererade Shawn en utskällning av Vince enligt Shawns bok. Inget som märks i matchen dock, även om den känns långt ifrån så bra som den borde vara. Är som om det var något i vattnet eftersom ingen av matcherna innan stöket levde upp till förväntningarna. Sherri råkar sänka Marty med sin sko av misstag och Shawn avslutar med en Superkick efter 14:22. De skulle gå en returmatch på Mania men shit happens. Vinnare: Shawn Michaels. ***

Shawn festade hårt kvällen innan och var ”ur form” (finare ord för bakis utav helvete) så Vince gav honom en uppsträckning. Både för det och för att han trillat på fyllan och fått skrapsår. Vince var väldigt sur eftersom han ville pusha honom men att Shawns festande sabbade det eftersom han måste bevisa att han är att lita på när det gäller. Shawn blev också sur, enligt egen utsago för att han var ung och dum och kände att Vince – och alla andra också för den delen – skulle fullständigt skita i vad han gjorde på sin fritid om han levererade på arbetet så att säga. (Shawns första bok sidorna 166-167.)

Enligt Marty gick de bra matcher dagar innan och att anledningen till att matchen var rätt sopig var – och håll i hatten nu – att Sherri fuckade upp några spots. Japp, att både han och Shawn var bakis och ur form hade säkert inget med saken att göra. I Jannettys fall var han så ur form av Vince sparkade honom på stående fot dagen efter. Antar att det också var Sherris fel. (Jannettys shoot med Hannibal TV 2019.)

3. Big Bossman vs. Bam Bam Bigelow.
Inget fel på brottarna eller bokningen i stort, bara alldeles alldeles för lång. Halva matchen består av en bearhug medan resten är stabil och bra wrestling med två stora gossar som kunde röra på sig. Se bara Bossmans hotshot-spot! Tyvärr känns matchen alldeles för utdragen och eftersom tanken var att pusha Bigelow borde detta varit en treminutersmatch istället där Bigelow skulle vara på offensiven nästan hela tiden. Bigelows flying headbutt avslutar efter 10:11. Vinnare: Bigelow. 1/2*

– Bret och Ramon är redo för sin match.

4. WWF World-champ Bret Hart vs. Razor Ramon.
Titelmatch. Kul att vi får följa Bret från bakom kulisserna innan matchen där vi ser Blackjack Lanza intill honom och JJ Dillon i Gorilla-positionen. Stu och Helen sitter i publiken och Stu ser som vanligt ut att inte ens veta vilken planet han befinner sig på. Ännu en seg match ikväll. Kanske mycket för att Ramon skadade knäet ungefär två veckor innan detta, men genomförde matchen även om han under normala omständigheter skulle avbokats från showen (1). Kanske kunde gjort matchen kortare men jag antar att man ville han skulle se så stark ut som möjligt genom att klara nästan tjugo minuter med mästaren innan förlusten. Inget fel på arbetet men den lyfter liksom inte och publiken ser uttråkade ut, vilket inte är så konstigt i och med ubersega Bossman-matchen före. Sharpshooter avslutar efter 17:59 och gav Ramon sin första PPV/TV-sända förlust (han hade jobbat till Mr. Perfect via countout/DQ och pinnades av UT, fast på houseshows). Vinnare: Bret. *

(1: WON 1993-01-25.)

Detta är en smått historisk match eftersom det är ENDA titelmatchen någonsin Ramon hade för världsmästarbältet i WWF. Det låter nog värre än vad det är; Han var under stora delar av sin WWF-karriär i upplägg/matcher om IC-titeln som då betydde väldigt mycket så det var inte som om han inte pushades.

Enligt Bret skulle han mött (en heel) Ultimate Warrior här men shit happens. (Bret på Aftermatch 2012.)

– Efter två sega matcher där publiken hade svårt att hålla sig vakna får vi två långa pratsegment för att liva upp showen. Först introduceras Lex Luger av en dreglande Heenan som nästan skakar sönder av upphetsning över hans helt perfekta kropp. Kom dock ihåg att Luger i sin självbiografi påstod sig inte tagit något starkare i WWF än kaffe. Därefter hypar ”Julius Caesar” Mania 9 med flera minuters oväsentligt babbel i ringen innan han kommer till saken och säger att vinnaren av stöket får en titelmatch på Mania. Detta var första gången det skedde.

5. Royal Rumble.
Bob Backlund och Ric Flair börjar. Bret sa i sin bok att brottarna flockades vid monitorer backstage eftersom de gärna ville se dem locka upp. Detta är – överraskande nog – Backlunds PPV-debut. Han hann sluta i WWF innan första Mania. Backlund gör en atomic-drop som kanske inte ser så imponerande ut men det var hans finisher förr och greppet han slog Billy Graham för bältet med. Enligt Backlund bokas för övrigt stök såhär: Man får veta vem som ska elimineras precis före en själv, samt vem som ska eliminera en. Då har man lite koll på den som dumpas precis före så man vet när det är dags att sätta upp sin egen elimineringsspot. Han säger också att brottare generellt sett vill elimineras så fort som möjligt då det är lätt att skadas i en sådan match med tanke på hur många som är i ringen, vilket gör det svårt att hålla koll runtom. Han ogillar stök av den anledningen (1).

Papa Shango är #3 men dumpas omgående av Flair (antagligen så snabbt eftersom han drogs med en axelskada). Detta blev Shangos enda PPV-match under den gimmicken. Ted DiBiase (med Jimmy Hart) är #4. Brian Knobs är #5 och får skina mot Teddy och Flair. Virgil är #6 och går förstås direkt på Teddy och vevar. Jerry Lawler gör sin WWF-debut som #7. Max Moon är #8 och får skina en stund innan Lawler dumpar honom. Jag nämnde i Summerslam Spectacular-recensionen att Tatanka och Moon (Paul Diamond) inte var i ringen ihop här eftersom Moon vänstrat med Tatankas fru. Jag hade dock ingen källhänvisning men nu ser jag att det bekräftades i Nasty Boys första shoot, som troligen var en RF-shoot. Tenryu är #9. Jag hittar inget som backar upp det på Cagematch, men enligt Meltzer gick Tenryu sin debutmatch mot Ted DiBiase i Amarillo Civic Center i november 1976 (2). Mr. Perfect är #10 (snacka om Perfect Ten). Skinner är #11 och ger sig direkt på Lawler. Heenan berättade i en av sina böcker att tre personer, men han nämner bara Undertaker och Skinner, bajsade i Lawlers krona under showens gång som hämnd för att de blivit dåligt behandlade av honom i Memphis (3). Jag har aldrig förstått wrestlers fascination med att defekera i/på saker.

Perfect dumpar Flair till en bra pop och enligt Meltzer var det bara en formsak att han inte skrivit på för WCW ännu. Inte minst för att hans Loser Leaves WWF-match mot Perfect på morgondagens RAW bandades en vecka innan detta. Dock brottades han på WWF-houseshows ungefär två veckor efter Rumble och hans sista WWF-match den vändan var en förlust mot Undertaker. Perfect dropkickar ut Skinner som får tid att fundera ut vilket föremål han ska bajsa på nästa gång. Koko B. Ware är #12 och ”wearing pants that covered his eyelids” enligt Meltzer. Samu (med Afa) är #13 och Berzerker är #14 i sin enda WWF-PPV ever. Och förutom ett stök på RAW några veckor senare var det även det sista vi fick se av honom. Perfect backdroppar ut Lawler. Berzerker skickar ut Virgil. Lawler surnar till mot Perfect och drar honom i håret så Teddy och Koko kan skicka ut honom. Konstigt nog ledde detta ingenvart. Undertaker (med Paul Bearer) är #15 och dumpar Samu och Tenryu. Terry Taylor är #16. Teddy dumpar både fågeln och fågelmannen innan han själv dumpas av UT. Giant Gonzalez och Harvey Wippleman vandrar in i Gonzalez WWF-debut. UT dumpar Berzerker (Backlund ligger avsvimmad vid ringside). Gonzalez choppar ut Undertaker ur ringen och därmed matchen innan han däckar honom för att sätta upp Mania. Här tvärdör matchen totalt och återhämtar sig aldrig igen.

Damien Demento ökar på stjärnglansen som #17. IRS (med Jimmy Hart) är #18. Tatanka är #19 och får en hygglig pop. Jerry Sags är #20. Typhoon är #21. Fatu (med Afa) är #22. Inget händer och publiken är knappt vaken. Earthquake är #23 och dumpar sin kompis Typhoon till exakt noll reaktion. Världens enda 45-åriga yngling Carlos Colon, Carlito och Primos pappa, är #24 och jag tror inte en enda i hela publiken vet vem han är. Han dumpar Demento ganska omgående vilket får mig att fnissa till lite. Känns uppenbart att Pat eller Vince tänkte att de måste låta honom eliminera någon men ville inte offra en namnbrottare och därför gav honom sopan Demento att få skina mot. Tito Santana är #25 och är den enda som varit med i samtliga Rumble-stök hittills. Backlund dumpar Fatu. Rick Martel är #26. Quake dumpar IRS. Yokozuna (med Mr. Fuji) är #27 och dumpar Tatanka och Carlos utan större svårigheter. Owen Hart är #28. Yoko dumpar Quake efter en klumpig spot. Repo Man är #29 till ingens stora glädje. Randy Savage är #30 till en bra pop. Yoko dumpar Tito. Owen fintar ut Sags. Yoko dumpar Owen som landar konstigt och tar sig för knäet, men han brottades igen två dagar senare så jag antar att det inte var så illa som det såg ut. Savage dumpar Repo.

Final Four: Backlund, Savage, Model & Yoko. Backlund dumpar Model, som bumpar ner från hörnan och ut. Den spotten har han gjort fler gånger i stöksammanhang. Yoko backdroppar ut Backlund som var inne sammanlagt i lite över en timme. Savage och Yoko kör en stund i finalen innan idioten Savage sätter flying elbow och går för pinfall men Yoko gör en sit-up så han flyger upp och över repen och ut efter 1:06:41. Aldrig gillat den finishen eftersom allt arbete med att få Savage att se hjältemodig ut mot Yoko så länge var förgäves direkt när han gick för den idiotspotten. Vinnare: Yokozuna. ***

Stöket var rätt underhållande fram tills UT-Gonzalez-köret då den tvärdog, och även om den lyckades hämta sig någorlunda de sista minuterna räckte det inte. Yoko som vinnare har jag inget emot, såklart hade det blivit bättre match på Mania med Perfect, Savage eller Flair men allt handlar inte om det tekniska. Den genomgående storyn i matchen är naturligtvis att Backlund var med i nästan hela matchen. WWF försökte bygga upp honom som wrestlingens George Foreman som gjort comeback på äldre dar. Backlund, Lawler och Flair var 44 år här. Colon var 45. Tenryu var 43. Ungtuppen Savage, som nästan hade vällingsmaken kvar i käften, var 41. När jag skriver detta är AJ Styles 43 och Chris Jericho fyller 50 senare i år, men de känns ändå som att de tillhör den nuvarande generationen medan Backlund, Flair, Savage etc kändes nästan passé 1993.

Nåväl.

Jag tror problemet med Backlund var att wrestlingen utvecklats enormt mycket sedan hans storhetstid tio år före och ”bra brottning” var inget som imponerade på kidsen 1993 som hade färgstarka idoler som Undertaker, Tatanka, Crush och andra. Att kunna göra märkvärdiga fancy bryggor i rollups imponerar nog inte lika mycket som Tatankas dansande i ringen. Och om tanken var att han skulle få avsomnade fans att börja se WWF igen tror jag de bytte kanal så fort Undertaker eller Bushwhackers visade sig. Så bokningen här tror jag handlade om att kunna säga åt de som inte redan kände till Backlund och hans imponerande titelsejour för hundra år sen att han var någon att räkna med. Men jag tror inte det funkade. Jag kom på mig själv med att bara notera hans närvaro i matchen varje gång Gorilla nämnde att han fortfarande är med i den, långa stunder låg han bara på apronen eller utanför ringen och sålde. Just därför blir det lite patetiskt att pratat upp hans 61 minuter i ringen när han kanske var aktiv en tredjedel av den tiden, och för tankarna till NWA-titelmatcher på 90 minuter där de låg i en headlock halva tiden och tryckte.

(1: Bob Backlunds bok sida 277.)

(2: WON 2015-02-16.)

(3: Bobby Heenans Wrestling’s Bad Boy Tells All sida 118.)

SLUTSATS: Jag mindes denna som bättre. Undercardet såg bättre ut på papperet än i pratiken (både Bossman-Bigelow och Bret-Ramon var rent ut sagt tråkiga) och även om IC-titelmatchen var underhållande räddar det inte en annars ganska platt gala. Första halvan av stöket var som sagt bra men efter UT-köret var det bara transportsträcka fram till finishen.

En väldigt svag tumme i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2020-06-22.)

Kategorier:Allt, WWE PPV 1993
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: