Hem > Allt, WWE PPV 1994 > 1. Royal Rumble 1994 (1994-01-22)

1. Royal Rumble 1994 (1994-01-22)

1. Royal Rumble 1994 (1994-01-22)

– ”This was the sleaziest PPV in history.” – Dave Meltzer. (Han syftar på att WWF efter showen lockade folk att ringa och rösta på hotlinen för att påverka Jack Tunney angående vem av Bret eller Luger skulle få titelmatchen på Mania, när WWF i själva verket hade det bokat och klart redan här.)

– Till att börja med vill jag klargöra att jag är mindre detaljerad angående matcherna än vanligt ikväll. Detta för att jag inbillar mig att i stort sett alla som läser detta har följt wrestling sedan Hoa-tiden och därför sett denna ett dussin gånger redan och därför inte behöver få veta så mycket om vad som händer på den.

– Eftersom WWE i princip inte sände sina TV-shower live (RAW var bara live ibland för att spara pengar) kunde de ibland sätta ihop shower innan en PPV som skulle visas efteråt. Så även här. Dock glömde de redigera bort vissa kommentarer, bland annat när de diskuterade vilken bra match Tatanka gick mot Borga ”igår”. MSG Network visade en B-show samtidigt som Rumble gick live där de berättade resultatet av stöket innan det ens gått live. (WON 1994-02-07.)

– När jag refererar till Bruce Prichard är det STW #25 jag menar om inte annat anges.

– Vince McMahon & Ted DiBiase kommenterar.

1. Tatanka vs. Bam Bigelow.
Skulle såklart varit Ludvig Borga mot Tatanka men han skadade ankeln i en match mot Rick Steiner några dagar innan vilket avslutade hans WWF-karriär. Den hade säkert inte blivit lika bra som denna men den hade åtminstone en story medan Tatanka-Bigelow-fejden varit över sedan hösten 1993. Bigelow kör lite restholds för att vi inte ska bli alldeles för underhållna innan han missar en moonsault och Tatanka avslutar med en cross-body från repen efter 8:13. Vinnare: Tatanka. *1/2

Bruce hävdar att Tatankas första förlust (som han hävdar var mot Yokozuna, ett vanligt misstag) skulle vara startskottet för hans heelturn men att ens börja tänka på att vända karln heel hösten 1993 tycker jag låter oerhört konstigt. Speciellt i en tid då folk sällan vände.

Tatanka ville egentligen inte ha vita långbyxor och rött hår när han debuterade i WWF, men Vince insisterade och Tatanka vågade inte säga ifrån. Därefter hade han faktiskt inga problem med det. Dock bad han Vince få slippa färga håret rött efter något år eftersom det slet så mycket på håret, vilket Vince sa var helt okej. (Tatanka Highspot-shoot 2005.)

Bigelow tyckte deras matcher var bra och att han verkligen gillade att brottas mot honom. (Bigelows Title Match Wrestling-shoot.)

– Recap av Hartbrödernas relation sen Survivor Series och hur de blev vänner igen för att utmana Quebecers här.

2. WWF Tag-champs Quebecers vs. Bret Hart & Owen Hart.
Titelmatch. Johnny Polo är med in. Fantastisk match, både brottningsmässigt och storylinemässigt. Babyfacen dubbelteamar Quebecers en stund innan Bret blir slagpåse och Owen får rensa. Tag till Bret igen men Polo sliter ner topprepet så Bret bumpar ut och skadar knäet vilket blir katalysatorn för Owens heelturn och deras långa fejd. Bret bearbetas men när Bret har möjlighet att tagga in Owen går han för en Sharpshooter istället, dock är knäet så skadat att han inte kan genomföra greppet och domaren väljer att blåsa av matchen efter 16:46. Owen hjälper upp Bret men sparkar honom på benet för att vända heel och resten är historia. Vinnare via domarens beslut: Quebecers. ****

– Todd Pettengill intervjuar Owen som drar sin klassiska heelturn-promo om att Bret var självisk som valde att fortsätta brottas istället för att tagga honom när knäet inte ville mer.

Detta var sista gången Bret var i ringen ihop med Jacques. Och sista gången Jacques var i ringen med Owen. (Dessutom bara andra gången han mötte Owen, första var i IC-stöket på RAW 1993.)

Enligt Bruce var det Bruce Hart som kom med idén att vända heel mot Bret. Vince gillade idén men Bret övertygade honom om att välja Owen istället. (Bret säger annorlunda i sin bok, där nämner han inget om att Bruce kom på det). Vince gillade inte Bret-Owen eftersom han tyckte det var konstigt med bröder som slogs. Känns som lite dubbla budskap från Bruce/Vince här, gillade Vince idén eller inte?

3. IC-champ Razor Ramon vs. IRS.
Titelmatch. Av någon anledning är det Gorilla & JR som kommenterar denna. Ganska tråkig match, lika bra IRS är i tagteam lika trist är han (oftast) i singel. Det blixtrar liksom aldrig till. Mycket restholds gör inte saken bättre. Ramon däckar IRS med väskan efter ett ref-bump. Fast i ärlighetens namn skulle IRS använda den när Ramon tog den från honom. Razor’s Edge ser ut att avsluta men Shawn Michaels smyger in och däckar Ramon med sitt eget IC-bälte så han släpper upp greppet och IRS pinnar honom efter 10:47. MEN VÄNTA! Ny domare kommer in och förklarar situationen och visar förstadomaren båda bältena så matchen fortsätter. Fast inte så länge eftersom Ramon gör sin Edge direkt för tre efter 11:46. Vinnare: Razor Ramon. *

4. Casket: WWF World-champ Yokozuna vs. Undertaker.
Titelmatch. Paul Bearer, Mr. Fuji och Jim Cornette är med in. Ganska underhållande match de första minuterna måste jag erkänna, kanske mest för att minnena av den inte är så ljusa så jag blir glatt överraskad. Crush, Great Kabuki, Tenryu, Bigelow, Adam Bomb, Jeff Jarrett, Headshrinkers och Diesel kutar in en i taget och attackerar UT och till slut däckar Yoko honom med urnan och rullar ner honom i kistan efter 14:27. UT dyker upp på Titan-Tron efteråt och drar en promo om att han inte kommer vila i frid innan han stiger upp bakom skärmen och upp i taket (det sägs ofta att det var Marty Jannetty som spelade Undertaker här, men Bruce dementerar det och säger att det var en okänd kille han inte vet namnet på som gjorde det). Slutet med tio pers som slog ner UT var effektivt för matchen i sig, men fick alla att se svaga ut inför stöket. Vinnare: Yoko. *

5. Royal Rumble.
Scott Steiner och Samu (med Afa) börjar. Enligt Rick ville Vince att han och Scott skulle börja matchen men de vägrade eftersom de inte ville slåss mot varandra. ”Och därför var vi de två första som eliminerades”, säger han, men det är såklart fel eftersom Samu var först ut (1). Bruce bekräftar att Steiners skulle börja matchen mot varandra men att Vince inte gillade bröder som slogs (eller hur det nu var) och tyckte det var bättre att de samarbetade. På Bruce låter det som om Steiners inte ens hade någon åsikt om det, än mindre vägrade slåss mot varandra. Men det är nog bara jag som gräver ner mig i detaljer i 26 år gamla matcher. Apropå Rick är han #3 och Steiners dubbelteamar och fimpar Samu tämligen enkelt där han gör en spot där han stryper sig själv vid repen innan han elimineras. Kwang (med Harvey Wippleman) är #4 till ingens stora glädje. Minns så väl att när han mistade Rick här undrade Hoa förvånat om han urinerade på honom. Owen, som gör sitt första framträdande som heel i WWE, är #5. Vince noterar att ”no one in Providence is applauding” tre sekunder efter att en kille i publiken applåderat. Owen dumpar Rick. Bart Gunn är #6.

Diesel är #7 och börjar rensa ut dödkött: Bart, Scott Steiner, Owen och Kwang. Diesel är kvar helt själv. Meltzer sa att han redan hade börjat få facepops på houseshows så han sa att vi kunde förvänta oss en faceturn för honom runt Mania. Bob Backlund är #8 och dumpas tämligen omgående. DiBiase är imponerad av Diesel och säger att han har koll eftersom han trots allt varit med i alla Rumble-stök som gjorts. Förutom de två han missade har han varit med i alla. Billy Gunn kommer in som #9 och åker ut ungefär lika snabbt. Backstage ser vi hur Great Kabuki och Tenryu attackerar Lex Luger. Enligt Bruce var de bara med för att WWE skulle skicka några brottare till Japan för ett samarbete mellan förbunden. Det var aldrig tänkt att de skulle brottas mer i WWF än här. Dessutom ville de japanska förbunden skicka sina brottare utomlands eftersom de då automatiskt blev större stjärnor för de japanska fansen. Vince var inte impad av Kabuki, och tyckte han såg gammal ut utan sminket. Virgil är #10 och dumpas rätt omgående han också. Man kan nästan påstå att Diesel pushas en smula. Virgil ersatte för övrigt Kamala, som inte brottats i förbundet sedan i juli, och skulle inte göra det igen förrän stöket på Mania 17. Randy Savage är #11 och lyckas hålla sig kvar. Jeff Jarrett är #12 och dumpas rätt snabbt av Savage.

Crush är #14 och dumpar Savage. Doink här spelad av Ray Apollo, är #14. Dink är förstås med in. Ray var för övrigt väldigt bra vän med Bigelow och till och med gudfar åt ett av hans barn (2). Apropå Bigelow så är han (med Luna) #15. Biggan dumpar Doink. Mabel (med Oscar) är #16. Både Mabel och Bigelow har bara goda saker att säga om varandra i sina shoots; Bigelow tyckte Mabel var en bra kille att ha att göra med även om han var grön och stiff. Han gillade för övrigt Mo också. Mabel sa att Bigelow var hans favoritmotståndare eftersom han lärde honom så mycket om att brottas som stor kille (3). Bob Holly gör sin PPV-debut som #17. Han skriver i sin bok att fick veta samma dag att han skulle ersatte 123 Kid i matchen. Han blev skitglad över att göra en sådan WWF-debut och fick vara i ringen i 21 minuter när han trodde han skulle ut efter en. Han eliminerades av Bret vilket han gillade eftersom han alltid har gillat och respekterar honom (4). Shawn Michaels är #18 och är buddybuddy med Diesel innan hela gänget – inklusive Shawn – dumpar honom. Mo är #19. Greg Valentine är #20 och lockar upp med Mabel i en parning jag inte visste att jag ville ha (och det vill jag inte heller). Tatanka är #21. Not So Great Kabuki är #22. Alla utom Mo dumpar Mabel. Lex Luger är #23 och dumpar Kabuki.

Tenryu är #24 och Vince noterar att han och Kabuki tänker samarbeta mot Lex, men Kabuki är redan ute. Och Tenryu ser inte så hemskt pigg ut på att fightas med Luger eftersom han bara låter honom vara. Vilka sopiga ”muskler” Fuji lyckades köpa för att eliminera Lex. Bastion Booger skulle vara #25 men han lämnade återbud (de teasar att det är Bret som inte kan brottas på grund av skada). Booger sa i en intervju på Interactive Wrestling Radio (datum okänt) att de filmade ett segment där han spydde backstage för att förklara varför han inte var med i stöket på Rumble 1994, men det visades inte av någon anledning. Kanske var fel kroppsvätskor för att Vince skulle tycka det var ”good shit, pal”. Rick Martel är #26. Bret Hart är #27 för en bra pop. Fatu (med Afa) är #28 och tar troligen Borgas push i matchen eftersom han är kvar bland de sista och slängs ut av Luger. Crush dumpas av Bret. Marty Jannetty är #29 och ser ovanligt nykter ut dagen till ära. Adam Bomb (med Harvey) är #30. Bret dumpar Holly. De har för övrigt bara varit i ringen ihop två gånger; dels här (enda gången de möttes) och i en sixman 1995 men då var de på samma sida. Model dumpar Valentine, som verkar glida ut av misstag. Detta var det sista vi såg av Valentine matchmässigt i WWE tills 2005 där han jobbade till Rob Conway på Heat. Tatanka fintar ut Model. Luger fintar ut Bomb. Fatu dumpar Mo. Bigelow dumpar Tatanka. Luger fintar ut Bigelow. Shawn dumpar Jannetty.

Bret och Lex dumpar Tenryu för att ge oss Final Four: Bret, Luger, Shawn och Fatu. Fatu kändes malplacerad och som jag skrev ovan känns det som att han tog Borgas plats här, eftersom det känns mest logiskt med Bret-Shawn och Lex-Borga som bråkar i slutet. De kunde väl i stort sett tagit vilken heel som helst men ville nog ha en rutinerad som inte botchade sina spots i slutet av matchen. Bret och Luger gör varsin irish-whip och både Fatu och Shawn dumpas i varsin hörna. Luger lyfter upp Bret och båda tumlar ut för en draw efter 1:01:09. Uppenbart att de har burkat jubel när de annonserar Luger som vinnare (publiken rör sig knappt) och sen annonserar de Bret som vinnare och slutligen en draw. Vinnare: Bret & Luger. Otroligt svårt för mig att betygsätta denna eftersom det är omöjligt för mig att se den utan nostalgiglasögonen på mig, jag förflyttas automatiskt till 1994 när jag ser matchen, och resten av galan också för den delen, så jag har svårt att vara objektiv här (hur man nu kan vara det i en recension). ***

(1: Rick Steiners RF-shoot.)

(2: Bigelows Title Match Wrestling-shoot.)

(3: Mabels Pro Wrestling Diary-shoot respektive Bigelows Title Match Wrestling-shoot.)

(4: Bob Hollys bok sida 69.)

SLUTSATS: Rent nostalgiskt älskar jag galan men med nyktra ögon håller den inte. Stöket var sedvanligt underhållande för ett Rumble och tag-matchen (inklusive anglen) var bra men det räcker inte mer för tummen i mitten.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2020-06-26.)

Kategorier:Allt, WWE PPV 1994
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: