Hem > Allt, WWE Houseshows 1990 > MSG 1990-01-15 (internetlånad)

MSG 1990-01-15 (internetlånad)

MSG 1990-01-15 (internetlånad)

– Gorilla Monsoon & Hillbilly Jim kommenterar.

1. Jim Neidhart vs. Genius.
Underhållande öppningsmatch, mest för att det är The Genius-show som för tankarna till scenen i Indiana Jones där den där busen dansar runt hotfullt innan Indy bara tar upp en pistol och skjuter honom innan han bara rycker på axlarna. I det här fallet hjular busen och fjompar sig en stund innan Anvil får nog och sopar till honom med en underarm. Mer underhållande än det låter som vilket vi får tacka Genius för. Genius moonsault träffar knän och när Anvil påbörjar comebacken smyger Mr. Perfect fram till ringside och vevar till Anvil med ett internationellt objekt (ser ut att vara ett knogjärn) så Genius kan pinna honom efter 9:24 i en väldigt oväntad bokning. Trodde helt klart Anvil skulle ta hem den. (Denna var för övrigt med på 1st Annual Battle of the WWF Superstars.) Vinnare: Genius. **

2. The Rockers vs. Powers of Pain.
Mr. Fuji är med in. Basic tag-match (inget fel med det) utan något att rapportera förutom att den fick vara med på Supertape 2. Marty är slagpåse innan Shawn taggas in för rensning, dock sopar Fuji till honom med käppen så Barbarian kan avsluta honom med en elbow efter 9:59. Heel-beatdown på Marty efteråt innan Shawn svingar med stol för att jaga iväg elakingarna. Vinnare: Powers of Pain. **

3. Paul Roma vs. Al Perez.
Logiskt sett borde denna vara öppnare på showen men jag antar att de stuvade om i ordningen och satte Anvil-Genius först för att de skulle slippa vara med i två matcher i rad. Denna är inget märkvärdigt alls och känns mest som utfyllnad. Båda är skickliga yrkesmän men har sett alldeles för lite (även om det känns som om det jag sett räcker gott och väl) av Perez, men Roma kom till sin rätt först med Hercules i Power & Glory. Här är båda tämligen färglösa. Roma gör en fin dropkick och suplex sätter upp flying cross-body som Perez reverserar för tre efter 11:19. Vinnare: Al Perez. *

4. WWF World-champ Hulk Hogan vs. Mr. Perfect.
Titelmatch. Genius är med in. Underhållande match, Perfect bumpar för glatta livet och Hogan känns väldigt motiverad. Kanske just därför. Nu var det längesen jag satte mig in i siffrorna, men den här fejden var om jag inte missminner mig Hogans sämst publikdragande i WWE. Ironiskt nog handlade det troligen mycket om att Perfect var en superworker som bumpade som en hysterisk pingisboll vilket fick publiken att känna att han inte var något hot mot Hogan eller hans bälte. Hogans fejd med Earthquake senare under året drog MASSIVA siffror och var om jag minns rätt Hogans mest publikdragande fejd sedan Andre. Perfect-Plex ger två och Hogan påbörjar sin vanliga comeback, dock däckar Perfect honom med samma vapen han sänkte Anvil med tidigare ikväll. Hogan vaknar och tar vapnet som han använder mot Perfect, gör legdrop och inväntar domarens räkning men han väljer att diska honom istället efter 13:38 på grund av just vapenanvändningen. Bra match som satte upp logiska returmatcher. (Denna var med både på Perfects DVD samt Wrestlefest 1990.) Vinnare via DQ: Mr. Perfect. ***

– Intermission så Sean Mooney passar på att intervjua Jake Roberts, Ted DiBiase (med Virgil), Ron Garvin & Jimmy Snuka samt Rhythm & Blues (med Jimmy Hart). Korta och koncisa för att få ut budskapet utan att bli långrandiga. Lite som dagens WWE fast helt tvärtom.

5. Bret Hart vs. Akeem.
Akeem ersätter Bob Orton (!) som tydligen skulle gjort comeback i WWE här, något jag aldrig hört talas om förrän nu. Det kanske förklarar den märkliga parningen Bret och Akeem, och jag blir inte förvånad när jag inte hittar någon annan singelmatch mellan dem förutom denna (bara några stök). Akeem, vars introlåt inte börjar spelas förrän han är inne vid ringside, har Slick med sig in… tror jag innan jag inser att det bara en random svart kostymklädd funktionär som leder honom in i ringen. Lite väl utdragen match, Akeem känns inte som någon som ska bokas i långa singelmatcher. Det blir dock en skaplig liten David vs. Goliat-match där David sunset-flippar Goliat men Goliat sätter sig på bröstet på honom och pinnar honom efter 8:30. Sett värre. Vinnare: Akeem. 1/2*

6. Jimmy Snuka & Ron Garvin vs. Rhythm & Blues.
Jimmy Hart är med in. Bra match, jag blev förvånad när den var över eftersom jag inte kunde tro att den pågått i tjugo minuter (eller ja, 19:40, men vem räknar?). Garvin och Hammer testar några spots de senare skulle göra i sin match på Royal Rumble. Hetta på Snuka och het tag till Garvin, något som känns en smula avigt. Som de gångerna Robert Gibson gav Ricky Morton en het tag. Det blir det vanliga kaoset mot slutet när tiden går ut efter 19:40 för en time-limit-draw. Vinnare: Ingen. **1/2

– Howard Finkel läser upp nästa MSG-card 1990-02-19; Tito Santana i action (mot Buddy Rose men jag antar det inte var ett tillräckligt stort namn att hypa), Red Rooster vs. Rick Martel, Garvin vs. Quake, Bad News Brown vs. Snuka (som ersattes av da great highjumper Jim Brunzell), Dusty vs. Akeem, Jim Duggan & The Rockers vs. Powers of Pain & Fuji samt Hogan vs. Perfect & Genius i en handikapp-match där bältet märkligt nog är på spel. Men det är skitsamma eftersom den ändå förvandlades till en tag-match med Brutus Beefcake på Hogans sida. Faktiskt ett ganska intressant card, enda sömnpillret är nog Tito-matchen.

– Regis Philbin, som dog bara tre dagar innan detta skrivs, ser vi sittandes i publiken här.

7. Jake Roberts vs. Ted DiBiase.
Teddys Million Dollar-bälte är på spel och Virgil är med in. Fantastisk match från början till slut. Arbetet är superbt vad gäller berättandet i ringen, båda agerar väldigt bra och de gör inte saker för sakens skull utan för att det bidrar till storyn. Underbart hantverk med andra ord, och även om matchen varar tjugo minuter är jag engagerad rakt igenom – något som knappt händer idag. Det är inte sexton Superkicks i rad, inte sju volter från ringen eller avancerad husmorsgymnastik utan ren och skär Morawrestling som den gode Robert Frank hade kallat det. Även om jag sett flertalet matcher mellan Jake och Teddy lyckas de få alla att se totalt improviserade och levande ut vilket är en svår konst. Efter Jakes ubertråkiga fejder med Rick Rude och Andre (fejderna i sig var bra men matcherna aptrista) känns detta oerhört upplyftande och Jake känns mer motiverad än på länge. Teddys bumpande här är kanon, och hans agerande när han kommer nära Damian är också förstaklass. Virgil lägger sig i så Jake jagar ut honom och när han avslutar Teddy med en DDT har domaren redan hunnit räkna ut Jake via countout efter 20:32. Undrar om inte detta är den bästa matchen jag sett med någon av dem. Vinnare via countout: Ted DiBiase. ****1/2

– Vi avrundar med promos inför nästa MSG-card med Powers of Pain, Perfect & Genius och slutligen Hogan, som är van vid handikappmatcher eftersom han enligt egen utsago här fightas mot ett helt MC-gäng på egen hand och vunnit. Så han är WWEs Chuck Norris.

SLUTSATS: Tre bra matcher och framförallt mainet är såklart värd att ses. Intressant nog vann ingen babyface ikväll (det närmaste var en TLD) vilket nog händer ytterst sällan, speciellt på houseshows där de gärna låter babyfaces gå över för att folk ska bli nöjda.

Tummen upp.

(Den här recensionen skrevs 2020-07-29.)

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: