Hem > WWE Houseshows 1990 > WWF/AJPW/NJPW Wrestling Summit 1990-04-13 (internetlånad)

WWF/AJPW/NJPW Wrestling Summit 1990-04-13 (internetlånad)

WWF/AJPW/NJPW Wrestling Summit 1990-04-13 (internetlånad)

– Som bekant har jag ingen vidare koll på Japan, varken 1990 eller idag, så jag ber om ursäkt i förväg om jag missat något vitalt om de japanska brottarna. De flesta är bara namn för mig men inga brottare jag har någon relation till och har troligen sett sammanlagt fem matcher med allihop. Eventuella storylines mellan dem har jag såklart heller ingen koll på, och eftersom kommenteringen är på japanska får jag ingen hjälp där heller. Och i ärlighetens namn är jag inte speciellt motiverad att läsa på heller eftersom fokus ligger på WWE för min del här. Men det är fullt möjligt att vi har Japans svar på Rock vs. Hogan utan att jag begriper det.

– Två superexalterade japaner kommenterar, men eftersom min japanska är lika obefintlig som kostlära och träning begriper jag inte ett ord.

– Några av matcherna är bortklippta, jag antar att man fokuserade på WWF-brottarna vem som nu lagt ut showen på det där internet. Nåväl, matcher som var med på galan men som inte finns med här var Dan Kroffat (Phil LaFon), Doug Furnas & Joe Malenko (Deans storebror) vs. Samson Fuyuki, Tatsumi Kitahara & Toshiaki Kawada, Jushin Liger vs. Akira Nogami, Great Kabuki vs. Greg Valentine samt Masa Saito & Shinya Hashimoto vs. Masahiro Chono & Riki Choshu.

1. Tito Santana & Jimmy Snuka vs. Kenta Kobashi & Masanobu Fuchi.
Det är inget fel i sig, men WWF-gubbarna gör entré till Titos låt istället för Snukas vilket känns lite märkligt. Dels för att Snuka var såvitt jag vet ett betydligt större namn i japan (och i USA också för den delen) än Tito och att hans låt måste vara betydligt kändare. Japanerna kommer in till Kenny Loggins underbara Danger Zone för guldstjärna från mig, vilket torde vara mer värt än guld. Kobashi känner man såklart till. Fuchi debuterade redan 1974 och brottas fortfarande skapligt regelbundet vilket känns oerhört imponerande. Ingen aning såklart om hur pass fysiska matcher det är, kan lika gärna vara Honky Tonk Man-matcher där han inte ens bumpar när han gör sin swinging neckbreaker. Shane McMahon dömer matchen btw. Denna bekräftar mina fördomar om japanska tag-matcher; Det är ingen övergripande story utan det är bara en massa spots som knappt säljs, ingen face/heel-dynamik existerar och det känns mest som om de bara vill get their shit in. Titos flying burrito håller inte ens motståndaren nere en sekund innan Snukas flying big splash avslutar efter 8:27. Inget vidare. Vinnare: Tito & Snuka. *

2. Bret Hart vs. Tiger Mask (Mitsuharu Misawa).
Misawa gjorde här sin enda match någonsin mot Bret. Ganska stort. Mest i efterhand men ändå stort. Bret noterar i sin bok att ”this young boy, Misawa, was nothing close to the original but, in all fairness to him, those were a mighty big pair of shoes to fill. For me it was like being in a time machine.” (sida 253 i pocketversionen av Brets bok). Tyvärr en rätt tråkig match med mycket brytande på olika kroppsdelar vilket förvisso ser bra och äkta ut men inte är något roligt att se. Tiger Mask gör några dyk som säkert var superimponerande 1990 men 2020 är de inget speciellt. Hade jag sett detta när det begav sig hade jag nog gillat det mer, som det är nu är det inget märkvärdigt vare sig brottningen eller dykandet. Det bästa i hela matchen var en vanlig suplex som såg fenomenalt välutförd ut. Sådant älskar jag. Tiger Mask går för en cross-body men tidsgränsen går ut efter 20:15. Förmodligen en match som är större på grund av namnen än ringmässigt. (Denna var med på Brets The Dungeon Collection.) Vinnare: Ingen. **

3. Great Kabuki vs. Greg Valentine.
Denna är inte med på samlingen men jag sprang på den på YouTube så jag inkluderar den också. Den svarthåriga Greg kommer in till Roxettes The Look vilket är fel på så många sätt. Han shakar loss några gånger under matchen för att etablera att han är ena halvan i tagteamet med Honky men annars brottas han precis som vanligt. Och deras stilar är inte direkt kompatibla. Kabuki är mer explosiv medan Hammer mer vill bryta på ett finger och varva upp det med några chops. Han går för en figure-four men Kabuki blockerar och knycklar in honom i ett small package för tre efter 7.17. Vinnare: Great Kabuki. DUD

4. Jake Roberts vs. Big Bossman.
Märklig bokning eftersom båda var babyfaces, dock kanske den bokades och hypades innan Bossmans faceturn i slutet av februari. Bossman tar dock heelrollen rätt omgående. Han lyckas utföra den lamaste big splashen från repen i världshistorien, han gjorde inte ens en ansats att landa som vanligt utan landade på benet när han skulle ”missa” den. DDT avslutar odramatiskt efter 10:26. Vinnare: Jake Roberts. *1/2

5. Jumbo Tsuruta & King Haku vs. Mr. Perfect & Rick Martel.
Underhållande match! Alla känns motiverade och Jumbo är sjukt över vilket bidrar väldigt mycket. Kan inte påstå att brottningen imponerar men över var han, inget snack. Model och Perfect tar genast heelrollen och bearbetar Haku i sin hörna. Model gör en rana, gjorde han det någonsin annars som heel? Tag till Jumbo som rensar innan det blir kaos och hans avslutar Martel med belly-to-back-suplex efter 10:53. Kul match. Vinnare: Jumbo & Haku. ***

6. Genichiro Tenryu vs. Randy Savage.
Sherri är med in. Underhållande match här också. Jag som i stort sett bara sett Tenryu i WWF förstår inte varför han anses som en av de stora men här kommer jag ett steg närmare i alla fall. Savage bumpar loss och Tenryu sparkar ur en flying elbow-drop och avslutar med enzuigiri och powerbomb efter 10:49. Vinnare: Tenryu. ***

7. WWF World-champ Ultimate Warrior vs. Ted DiBiase.
Titelmatch. Ingen Virgil ikväll. De gör sin vanliga match – fast kortare – och Warrior avslutar med det vanliga efter 6.12. (Denna var med både på World Tour och Ultimate Warrior: The Ultimate Collection.) Vinnare: Ultimate Warrior. **

Detta var en av få gånger Ted lämnade ringen förbannad. Tanken var att han skulle få Warrior att se bra ut när han precis vunnit bältet, vilket han inte hade något emot. Dock sa han åt Warrior att de behövde vara mer seriösa och ”mindre animerade” här i Japan än i USA. Han sålde röven av sig för Warrior under de tio första minuterna (riktigt imponerande eftersom den klockas in på under sju) och när det var dags för Ted att dominera en stund noterade domaren att det var dags att gå hem. ”In front of a capacity crowd, I got squashed by the Warrior. I never asked or found out why, but I was clearly mad.” (Ted DiBiase: Million Dollar Man sida 166.)

8. WWF Tag-champs Demolition vs. Andre The Giant & Giant Baba.
Nontitle. Ovant att se Andre som babyface mot Demos. Precis som alla andra ikväll jobbar samtliga inblandade hårt även om jag har svårt att ta Baba med sina tandpetssmala armar på allvar. De är säkert bredare än de flesta vanliga människors men eftersom han var 2.08 lång och vägde 140 kilo är de tunna i proportion till resten av bodyn. Hetta på Andre. Konstig sak att skriva. Tag till Baba som rensar innan det blir kaos. Baba big bootar Smash så Andre kan elbowa honom för tre efter 6:39. Lite komiskt att Andre har så bråttom av honom att han inte ens ligger kvar under hela tiden domaren räknar, men det räknas som tre ändå. Vinnare: Andre & Baba. **

9. Hulk Hogan vs. Stan Hansen.
Det skulle varit Hogan-Gordy men Gordy vägrade jobba så det blev Hansen istället, som Hogan kände och litade på inte minst efter att de samarbetade i No Holds Barred). ganska vild match där Hogan verkligen får jobba på. Känns mer som en fight än match! Hansen bladar och de slåss lika mycket utanför ringen som i den. När de slåss i publiken klappar en tant till Hulk på rumpan i en märklig syn. Hogan blockerar lariat, Stan fintar legdrop och Hogan avslutar med en lariat efter 12:31 där Hansen såklart sparkar ut precis efter tre för att visa att Hogan egentligen vann på ren tur. Såvitt jag kan utläsa från Cagematch var detta deras sista match ihop, och bara andra singelmatch någonsin. Före det var det enbart tag-matcher i olika kombinationer (med och mot varandra). Vinnare: Hulk Hogan. ***

SLUTSATS: Annorlunda och trevlig show, kanske mest nyhetens behag eftersom jag aldrig sett parningarna förutom Warrior-Teddy och Andre-Demos före eller efter såvitt jag minns.

Tummen upp.

(Den här recensionen skrevs 2020-09-07.)

Kategorier:WWE Houseshows 1990
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: