Hem > WWE Houseshows 1990 > MSG 1990-10-19

MSG 1990-10-19

MSG 1990-10-19

– Gorilla Monsoon & Bobby Heenan kommenterar.

1. Shane Douglas vs. Brooklyn Brawler.
Denna och Hart Foundation-matchen senare ikväll har jag sett säkert 30 gånger genom åren. Inte för att det är några favoritmatcher utan för att de var på Prime Time Wrestling 1990-11-26, ett avsnitt min kompis hade inspelat och som jag såg säkert 30 gånger sammanlagt. Det var alltså inte roligare än så. Apropå rolig, hade jag kunnat säga men det vore lögn, har vi den här matchen som är rätt kass. Brawler dominerar stora delar med en trist bearhug innan Shane gör comeback och vinner med en sunset-flip efter 10:21, där domaren är så långsam att det tar en evighet att räkna. Ingen bra match på något sätt, varken brottningsmässigt eller kayfabe-mässigt där han fick spö hela matchen innan han lyckas vinna med ett turgrepp. Möjligen att WWE ville se vad han gick för, men detta var 50 matcher in i stinten så det låter otroligt. Var nog bara en vanlig hederlig kass match. Vinnare: Shane Douglas. 1/4*

2. Koko B. Ware vs. Warlord.
Ännu en kass match ikväll. Koko gör en flying axehandle på Warlords axel (!) i en liten miss, vilket var det enda anmärkningsvärda i hela matchen. Koko missar charge och stryper sig själv på repen så Warlord kan pinna honom efter 8:09. Vinnare: Warlord. 1/2*

– Lord Alfred Hayes återberättar en Mr. Perfect-intervju. Ingen aning om de gjorde en intervju där materialet inte kunde användas eller vad det var för detta kändes bara märkligt.

3. IC-champ Kerry Von Erich vs. Mr. Perfect.
Titelmatch. Bobby Heenan är med så Alfred ersätter honom i båset. Hyfsad match, men mina förväntningar på Kerrys WWE-matcher är alltid återhållsamt blyga. Ref-bump så Perfect-Plex ger två. Kerry kommer upp, båda hamnar utanför ringen och Perfect bumpar in i ringstolpen för en dubbel countout efter 7:51. Perfect och Heenan gormar om en returmatch med gästdomare för att sätta upp nästa MSG-show. Vinnare: Ingen. *1/2

Kerrys första MSG-match sedan 1980 då han slog Jose Estrada i sin första match i arenan. Inte gått någon match där fram tills nu.

Bret Hart har berättat att tio dagar efter detta erkände Kerry för honom att han funderade på att begå självmord så han kunde återförenas med sina bröder i himlen. Bret försökte få honom att förstå att hans egna barn behövde honom mer än bröderna gjorde. Kerry verkade tänka om men Bret var rädd att det bara var för syns skull. Bara några veckor efter detta, dagen innan Survivor Series närmare bestämt, dog Brets bror Dean och Kerry tröstade honom med att hans bröder tog hand om honom i himlen. Jag tror aldrig jag hört någon säga ett enda ont ord om Kerry. (Brets bok sidorna 262-265 i pocketversionen.)

Kerry dog 1993-02-18 och Perfect dog nästan exakt på dagen tio år senare (det skiljde åtta dagar från att vara tio år), 2003-02-10. Samma dag, fast 1984, dog Kerrys storebror David. Är kanske jag som tycker sådant här är fascinerande?

4. SD Jones vs. Iron Mike Sharpe.
Mainevent ingenstans närsomhelst, men ändå en smula historisk eftersom det kom att bli Jones sista WWE-match någonsin. Matchen är lite som att mikra en Billys panpizza; det är sjukt drygt att vänta men man blir jätteglad när man hör plinget. Sharpe vevar till honom med en LADDAD FOREARM OF DOOM för tre efter 10:56 och direkt efter säger Gorilla att WWE gör sig bäst live. Det får jag hoppas efter denna. Vinnare: Iron Mike Sharpe. DUD

– Honky Tonk Man och Greg Valentine (utan Jimmy Hart) framför sin nya låt och återigen är det stor humor att se hur pass obekväm Hammer är i sin roll som rockartist.

5. Dusty Rhodes vs. Ted DiBiase.
Virgil är med in. Kul match där de kan få en headlock att bli underhållande, vilket visar på hur bra workers de var. Teddy försöker använda matchklockan som vapen men Dusty tar den ifrån honom och sopar till honom för DQ efter 8:51 (cirkatid förstås, matchklockan kunde ju inte signalera matchslutet) för att sätta upp Dusty & Dustin vs. Teddy & Virgil nästa gång de är i MSG. Vinnare via DQ: Ted DiBiase. **

– Intermission med hype för nästa show och promos med bland annat Dusty, som var FANTASTISK på micken. Ingen jätteudda åsikt, jag vet. Lite senare i showen hypas även Duggan vs. Slaughter, Hogan vs. Earthquake, Kerry vs. Perfect med Roddy Piper som gästdomare samt Dustin & Dusty vs. DiBiase & Virgil på nästa MSG-show i november. Intressant nog strax efter Survivor Series, idag har de knappt carden klara samma eftermiddag de ska äga rum.

6. British Bulldog vs. Haku.
Bobby Heenan är med in. En av Bulldogs första matchen den stinten. Dryg match även om de gör några fina grejer, bland annat tar båda en bra backdrop från den andre. Eller rättare sagt säljer den andres backdrop väldigt bra om vi ska vara petiga. Hookoo, som Alfred uttalar det, sätts i en Sharpshooter men ingen av kommentatorerna kallar den något alls. Tror inte Bret hade börjat använda den i tagteamet med Anvil utan väntade tills han blev singel, och dessutom hade Bulldog precis kört en Japanturné där han kanske lärde sig greppet. Bulldog avslutar med en running powerbomb efter 19:39 vilket var ungefär tio för långt. (Denna var med på Mega Matches 1991.) Vinnare: British Bulldog. *

7. Tugboat vs. Dino Bravo.
Inte direkt Flair-Steamboat. Ingen Jimmy Hart dock, och vid en snabbkoll på de andra houseshowerna som gick samma dag såg jag ingen som han borde vara manager åt så jag vet inte varför han inte var med. Bravo knäar ut Tuggis och hindrar honom från att komma tillbaka så domaren diskar honom efter 8:28. Tuggis jagar ut honom efteråt och allt jag nyss beskrev tog tio gånger längre tid än det borde tagit. Vinnare via DQ: Tugboat. DUD

8. WWF Tag-champs Hart Foundation vs. Rhythm N Blues.
Titelmatch. Även denna var med på samma PTW som nämndes i öppningsmatchen. Lite udda mainevent men de två stora matcherna slutade knepigt (Dusty-DiBiase DQ och Kerry-Perfect dubbel countout) och skulle dessutom hypas inför nästa gång. Ingen Jimmy Hart här heller. Kort och koncis match och bättre än man kunde tro. Hetta på Anvil och het tag till Bret som rensar. Hammer ska in och veva men kommer in före sin cue så han får gå ut igen och sen äntra ringen när det är läge. Hammer däckar Honky av misstag med en gitarr så Bret täcker Honky för tre efter 6:12. Vinnare: Hart Foundation. **

SLUTSATS: Med toppnoteringen ** krävs det ingen Alfred Einstein för att inse att det inte var en speciellt bra show, dock gillade jag maineventet som var bättre än än borde varit.

Tummen ner.

(”Alfred Einstein” är ett skämt från filmen Kingpin.)

(Den här recensionen skrevs 2020-09-30.)

Kategorier:WWE Houseshows 1990
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: