Hem > WWE Houseshows 1993 > Reno, Nevada 1993-01-23 (plus info) (YouTube)

Reno, Nevada 1993-01-23 (plus info) (YouTube)

Reno, Nevada 1993-01-23 (plus info) (YouTube)

– WWE slutade med filmade houseshows 1992 (med några enstaka återfall 1997, 2015 och några gånger till) så detta är en handhållen sådan, det vill säga filmad av en dude i publiken. Därmed blir det ingen kommentering. Det är heller inget jag kräver, tvärtom kan jag tycka det är oerhört avkopplande att slippa lyssna och bara titta, något jag lärt mig bemästra efter elva år som sambo. Att bilden är lite lite suddig är heller inget som hindrar mig, men däremot är jag väldigt petig vad gäller kameravinklarna. Eller närmare bestämt hur mycket kameran rörs under showerna. Att se matcher från en och samma vinkel är i regel inget problem för mig, men jag har kommit över houseshows i klass med ”Michael J. Fox som kameraman uppe på ståplatsläktaren” där jag blir yr efter tre minuter, och de showerna skippar jag för min egen hälsas skull. Såvitt jag ser nu finns det bara ett fåtal houseshows från 1993 på Tuben och av de kommer jag troligen bara ta några enstaka som håller måttet vad gäller kameraarbetet.

– Detta går dagen innan Royal Rumble. Det i kombination med att de bara kör inför runt 2.000 personer här gör att de tar det rätt lugnt och bjuder på inte så jättefysiska matcher. Förståeligt förstås, vore trist med en skada här på en wrestler med en viktig match imorgon.

– Många intros är bortklippta vilket gör att showen får ett högre tempo, men det gör varken från eller till kvalitetsmässigt tycker jag.

1. Jim Powers vs. The Predator.
Du får svar på din fråga direkt: Predator är en maskerad Horace Hogan, Hulks brorson. Han gick cirka 40 matcher i WWE men endast en TV-match (förlust mot Tito Santana) så om inte ens släktskapet med Hulk lyckades rädda honom måste han varit bedrövlig. Minns att han var i WCW (efter detta) men kan för mitt liv inte minnas en enda match med honom, än mindre hur han var i dem. Meltzer noterade att hans run i WWE var ”pretty bad”. Detta var inget som direkt gav mersmak eftersom bara de gick igenom en drös spots utan poäng innan Jim avslutar med en powerslam efter 8:28. Powers hade ”Crank it Up” här förresten, trodde WWE lagt av med den flera år innan detta. Vinnare: Jim Powers. 1/2*

2. Owen Hart vs. Samu.
Fatu är med in. Dock ingen Afa eller Koko B. Ware. Afa förstår jag eftersom WWF under den här tiden fick snåla in på utgifterna och därför nästan bara hade med managers på TV/PPV (om det inte var toppgubbars som Undertaker och Yokozuna). Antar att detta var tänkt som en tag-match (som dagen före i Denver) och att något hände med Koko som gjorde att de fick boka såhär istället. Antagligen inte skada utan något annat eftersom Koko trots allt brottades både dagen före detta och dagen efter på Rumble. Eller så är det så enkelt att han skadades i Denver och de ville låta honom vila här så han var fit for fight för stöket, men då borde han åtminstone kommit in här. Nu känner jag rent spontant att jag ger lite väl mycket tankeverksamhet åt en obetydlig houseshow-match som var betydligt kortare att se än det tog mig att skriva detta, en match som 100% av publiken säkerligen hann glömma helt innan nästa match började. Jag tycker mig se ett klipp i början av matchen där de går från brottande till Owen fast i en headlock, men ändå klockar jag matchen på några sekunder längre än de resultatsidor jag hittar. Om Scully och Mulder vill ha ett RIKTIGT fall att sätta tänderna i kan de PMa detta till dem. Om inget annat kan du alltid lita på att mina referenser är från tidig kritaperiod. Nåväl. Fatu distraherar Owen så Samu kan avsluta med en superplex efter 3:25. Udda men fin finish. En av ytterst få singelvinster för Samu i WWE, något som kanske inte ligger bra till att vinna årets scoop. Vinnare: Samu. 1/2*

3. Earthquake vs. Yokozuna.
Mr. Fuji med in. Ännu en kort match som Yoko vinner med sin Bonzai-drop efter 4:03. De rörde inte varandra under första minuten, och flera resultatsidor listar denna på runt tre minuter så jag vet inte om de räknade med från de lockade upp och inte när klockan ringde. Vinnare: Yokozuna. DUD

4. Undertaker vs. Beverly Brothers.
Paul Bearer är med in. UT tas emot som en superstar! Detta är enda gången någonsin någon av Beverlys var i ringen med Undertaker. Hyfsad match, mest för att den håller ett högt tempo och att det är ovant att se en match från den här eran med Undertaker där han möter folk med under tresiffrigt BMI. Båda bumpar som bowlingkäglor innan UT sätter en flying clothesline (som botchades då Beverlyn var för snabbt fram och uppenbarligen trodde det skulle vara en vanlig sådan) och Tombstone (där UT nästan tappar honom) som avslutar efter 3:25. Vinnare: Undertaker. *

5. Bob Backlund vs. The Berzerker.
Här ser man vilka bra workers detta var var som kunde hålla publikens intresse uppe utan att ens peta på varandra under en lång stund i början. Det gör inte vemsomhelst. Lång match blir det, och även om den är både lång och tämligen actionfattig gillar jag den eftersom de får den trovärdig innan Backlund avslutar med en Thesz Press (!) efter 12:46. Tja, bättre än hans atomic-drop han hade innan. Vinnare: Bob Backlund. **

6. Mr. Perfect vs. Ric Flair.
Denna gick efter deras Loser Leaves WWE-match bandades, men före den visades på TV (dagen efter Rumble). Flair gör sin vanliga match men Perfect känns oväntad motiverad vilket gör det till en underhållande tillställning som Perfect vinner med sin Perfect-Plex efter 14:55. Vinnare: Mr. Perfect. ***1/2

7. IC-champ Shawn Michaels vs. Marty Jannetty.
Titelmatch. Sedvanligt bra match mellan dessa, och även om Marty känns motiverad här hade Shawn lite slarvigt uttryckt – kunnat gjort matchen mot i stort sett vemsomhelst. Upplägget gör ju såklart att intresset ökar enormt (och får maineventplaceringen på cardet) så min teori haltar naturligtvis betänkligt men det har aldrig stoppat mig förr. Jag älskar framförallt hur Shawn gör en simpel abdominal-stretch och samtidigt lattjar med publiken med ett kroppsspråk som säger ungefär ”jag gör såhär för att jag känner för det, vad tänker ni göra åt det?”. Sådär underbart nonchalant. Marty gör förstås comeback med en fin powerslam där Shawn hinner bumpa innan Marty hinner göra sin del av kastet. Rockerdropper fintas, men Marty såg den finten och fintar själv genom att landa på fötter och leverera en DDT för att visa att de känner varandra väldigt bra. Dock är finishen rätt lam; Marty missar charge i hörnan och pinnas efter 11:41. Ingen byxdragning eller så, bara vanligt pinfall. Vinnare: Shawn Michaels. ***1/4

SLUTSATS: Som bekant gillar jag houseshows men kan inte påstå att denna var sådär extremt bra förutom de två sista matcherna som jag rätt underhållande. Men houseshows är (nästan) alltid en trivsam upplevelse så även här!

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2020-12-20.)

Kategorier:WWE Houseshows 1993
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: