Hem > WCW Houseshows 1984-1989 > NWA Maryland 1989-03-18 (matiné)

NWA Maryland 1989-03-18 (matiné)

NWA Maryland 1989-03-18 (matiné)

– Av en ren slump hittade jag två houseshows som gick av stapeln samma dag. Båda maineventades av Flair vs. Steamboat så det behövdes inte många timmars kinesisk vattentortyr för att jag skulle ge med mig och ta mig an båda två.

1. Eddie Gilbert vs. Bob Bradley.
Ordinär intetsägande öppningsmatch (teknisk men tråkig) där Bradley gör en lång headlock innan Gilbert hotshottar honom för tre efter 8:22. Tror tiden stämmer, av oklar anledning har de fått med en radiosändning med Bobby Brown-låten My Prerogative de första två minuterna så jag får helt enkelt titta på domaren och se när han vevar igång matchen. Vinnare: Eddie Gilbert. *

2. Dick Murdoch vs. Butch Reed.
Bra arbetad match, Butch var helt okej men Murdoch var en stjärna. Kanske inte utseendemässigt men ringmässigt. Allt han gjorde såg ut att göra ont (men har aldrig hört att han skadade folk) och han hade den där bråkstakekroppen där man vet att det automatiskt blir trubbel bara han går in på en bar. Teddy Long dömer här, uppenbar jävsituation så jag ber min vän juristen Fredric kolla upp och eventuellt gör en utredning om vad som gäller här. (Han är troligen också den enda som läser detta.) Tiden (en kvart) börjar ticka ut och de gör sex (!) small packages efter varandra innan tiden går ut efter 15:16. Ingen är perfekt. Vinnare: Ingen. ***

3. Michael Hayes vs. Joey Maggs.
Som match var den inget speciellt men Haynes var en riktig heatmagnet här. Först eldar han upp publiken med en promo jag inte kan höra ordentligt (burkigt ljud) men troligast är att han uppmärksammar dem på att hur avundsjuka de är på hans ljuvliga hockeyfrisyr. Maggs får knappt in något innan Hayes surnar till och hivar ut honom för DQ efter 3:17. DDT på jobbern efteråt ger honom ännu mer hetta. Hayes är inte direkt känd som en finbrottare av rang men hetta kunde han skapa! Vinnare via DQ: Joey Maggs. NR

4. Sting vs. Kendall Windham.
Kendall ersätter Abdullah the Butcher här som vägrade avboka sin Japanturné för att brottas, eller vad det han gör i ringen kallas, på Clash 6 och därför slutade i NWA. Jag har ingen relation alls till Kendall mer än att jag vet att han är Barrys bror. Han ser dock väldigt mycket ut som honom så om ingen hade sagt att det var Kendall hade jag lätt kunnat tro att han var Barry. Tills han började brottas. Sting gör en leapfrog och rullar direkt in i en sunset-flip för tre efter 12:38. Imponerande finish. Vinnare: Sting. **

5. Rick Steiner vs. Kevin Sullivan.
Åh, goody. Sullivan lanseras från Singapore men har troligen aldrig ens varit där. När jag googlade kom en rubrik från 2019 upp som löd: ”Qantas flight 72 Perth to Singapore: Captain Kevin Sullivan saves 315 people on board”. Troligen inte samma Kevin. Rick fintar charge och rullar upp honom efter 8:38. Nästa. Vinnare: Rick Steiner. *

– Här antar jag att det är intermission och den som kopierade det på VHS valde att snabbspola (!) det istället för att bara stoppa videon och starta inspelningen när det började igen. Fantastiskt.

6. NWA US-champ Lex Luger vs. Barry Windham.
Titelmatch. Hiro Matsuda är med Barry in. Horsemen vettu. Ingen dålig match men båda kändes off och gick lite på autopilot innan Luger rullar vidare efter en powerslam för tre efter 10:42. Vinnare: Lex Luger. **1/2

7. NWA World Tag-champs Road Warriors vs. Mike Rotunda & Steve Williams.
Titelmatch. Paul Ellering och Kevin Sullivan är med in. Tycker Gary Michael Cappetta uttalar RWs namn lite konstigt då han gör en paus mellan orden så det blir ”ROAD… WARRIORS!”. Det är väl inget fel men låter konstigt. Hetta på Animal och megapop för den heta taggen till Hawk som rensar. Williams åker på en dubbel clothesline (en från vart håll) och Hawk pinnar honom efter 13:35 till en bra pop. Heel-beatdown efteråt för att hålla fejden levande. Vinnare: Road Warriors. **3/4

8. NWA World-champ Ricky Steamboat vs. Ric Flair.
Titelmatch. Hiro är med Flair in, men gör exakt ingenting mer än att stå utanför och titta på matchen. Exemplariskt förstås, att känna att Flair vs. Steamboat behöver mer färg är nästan att häda. Inte helt oväntat är detta en superbra match, bra agerande, bra brottning, allt satt som det skulle och Ric lyckas med en cross-body från repen (!). Det enda dåliga, som inte har med matchen i sig att göra, är att det mot slutet kommer in en radiokanal med sportreferat men lyckligtvis får vi originalljudet strax före finishen, som är att Ricky fintar Flair och knycklar in honom i ett small package för tre efter 31:24 (GMC annonserar 31:15 men så jag vet inte hur de räknar, själv kör jag det logiska bell-to-bell). Matchen är absolut uppe och nosar på full pott men min kärlek för Clash VI-matchen är ändå strået vassare så jag nöjer mig med näst högsta här. Vinnare: Ricky Steamboat. ****3/4

Denna var en av de första matcherna som spräckte Dave Meltzers femgradiga stjärnskala, då han i WON 1989-04-03 noterade att den ”was significantly better than their Chicago [Chi-Town Rumble] match and deserved something like 5 1/2 to 6 stars as a fair scale”. Matchen senare på kvällen i Philadelphia var ”bara” runt fyra stjärnor.

SLUTSATS: Mainet var inte så pjåkigt och Murdoch-matchen var underhållande. Inget av det andra var så pass bra att jag rekommenderar hela showen.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2020-12-23.)

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: