Hem > WWE Houseshows 1993 > Boston Garden 1993-01-09

Boston Garden 1993-01-09

Boston Garden 1993-01-09

– Vi går miste om Crush vs. Skinner och Terry Taylor vs. Jason Knight på den här utgåvan, men med samlad kraft tror jag vi alla kan hjälpas åt att bearbeta sorgen.

1. WWF Tag-champs Money Inc vs. Nasty Boys.
Titelmatch. Jimmy Hart är med in. No we’re talking! Basic tag-match (det där är en komplimang btw) där det blir lång hetta på Jerry Sags. Det blir dock ingen het tag eftersom domaren sänks och Brian Knobs pinnar Ted DiBiase för tre efter 9:59. Dock får domaren veta att Knobs inte var laglig så matchen fortsätter och Teddy däckar Sags med väskan så IRS kan rulla över och pinna honom efter 14:26. Noterbart är att mitt i matchen väljer killen som filmar matchen att fokusera på popcornförsäljaren istället för på matchen. Vinnare: Money Inc. **3/4

2. Undertaker vs. Papa Shango.
Paul Bearer är med in. De gör sin vanliga match där Shango spenderar halva matchtiden (känns det som i alla fall) med en sleeper innan UT gör comeback och vinner med en chokeslam efter 5:41. UT må haft världens bästa gimmick men de flesta av hans matcher fram till 1996 var rätt lökiga eftersom de hade en tendens att ha ett fruktansvärt segt tempo. Vinnare: Undertaker. DUD

3. Typhoon vs. Bam Bam Bigelow.
Ganska intetsägande match som Bigelow vinner med sin flying headbutt efter 6:52. De var nog inte avlönade via ackord här för då hade de svultit ihjäl båda två. Vinnare: Bam Bam Bigelow. 1/2*

4. 60 Minute Iron Man. WWF World-champ Bret Hart vs. Ric Flair.
Bobby Heenan är med Flair in lustigt nog. WWF körde två shower samma dag så de här möttes även i Portland, Maine senare samma dag. Dock i en vanlig match (oklart hur lång den var) vilket är oerhört imponerande med tanke på att de brottas en hel timme här. Något som inte är lika imponerande är kvalitén. Hatten av för att de orkar brottas en hel timme men det är inget roligt att titta på, och det tråkiga/sega vägde helt klart upp allt det bra så sammantaget blev det en skittråkig match. Precis som Bret-Shawn hade man säkert kunnat klipp ihop sju bra minuter av detta men som helhet var det bara tråkigt.

Första fallet: De första sjutton (!) minuterna är enbart lås från Ric men publiken är ganska het rakt igenom matchen måste jag säga. Tjugo minuter in kommer första greppet (en suplex från Bret) innan han tar hem fallet med en O’Connor-roll efter 27:19.

Andra och tredje fallet: Ric använder en stol mot Brets ena knä och får submission gånger två efter 25:01 och 37:39. 2-1 till Flair.

Fjärde fallet: Bret gör superplex och Sharpshooter där Earl Hebner går ner och RÄKNAR genom att slå handen i mattan istället för att kolla om Flair ger sig. För att maskera att han gjorde bort sig fortsätter han banda med näven i mattan om om det var tanken hela tiden och signalerar att Flair gav upp efter 55:06. 2-2 nu, vem kunde tro det inför sistaminuterna? Är nästan som om det vore förutbestämt.

Femte fallet: Heenan kommer in och ger Flair ett knogjärn, men Bret däckar Ric med det och vinner nästan på det. Bret gör en grekisk-romersk sunset-flip medelst byxdragning för 2,9 innan han vänder ett figure-four-försök till small package för tre efter 59:46. Påstår du att du gillar denna är du bara en snobb som jag hånskrattar åt. Vinnare: Bret Hart. 1/2*

Dave Meltzer har sagt att ”according to one source, Flair thought it was the best match he was involved in during his entire WWF stay” (1). Bret själv var inte lika begeistrad och säger rent ut att Flair saboterade matcherna (de möttes över 40 gånger) genom att inte vara där för hans comebacker och var rent ut sagt klumpig i finisherna. Han vet dock inte om Ric gjorde det medvetet eller omedvetet, men konstaterar att oavsett hur bra han var rent tekniskt kunde han inte sätta ihop en match utan gjorde ologiska spots bara för att han ville trycka in dem i matchen (2). Det där utvecklade Dave Meltzer i ett färskt nummer av WON där han sa att Ric hade Ray Stevens som idol som liten och såg honom live en gång. Han satt och väntade på att få se hans Flair-flip (såklart inte kallad så då) men den uteblev, och han blev så besviken att när han själv började brottas såg han till att göra sina signaturspots i varje match så ingen skulle bli besviken på att inte få se dem. Jag kan helt klart förstå tanken, och den är supergullig, men det blir lite för uppenbart (3).

Om den aktuella matchen säger Bret att när han föreslog finishen för Vince och Ric, varpå Ric genast sa hur de skulle genomföra matchen. Bret blev lite snopen och replikerade att det faktiskt var han (Bret) som champ och att han ville köra den finishen han tänkt sig. Ric, lite generad, satte sig ner på bänken i omklädningsrummet och sa ”you’re the champ” och accepterade detta. Dock ångrar Bret att han gjorde det inför en drös wrestlers eftersom Ric blev så bortgjord. Dock lyckades Flair ändå fucka upp timingen för alla fem fall och att Bret blev förbannad när Meltzer skrev att det var Flair som bar honom till en bra match istället för tvärtom (2). Detta kan jag dock inte hitta i numret där han går igenom matchen (1).

1: WON 1993-01-20.

2: Bret Harts självbiografi, sida 306 i pocketversionen.

3: WON 2020-12-21.

SLUTSATS: Tag-matchen var underhållande men mainet var ett riktigt sömnpiller, och de andra två var bara två matcher i högen så det blir en tumme ner här.

Tummen ner.

(Den här recensionen skrevs 2020-12-27.)

Kategorier:WWE Houseshows 1993
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: