Hem > WWE Houseshows 1994 > WWE Japan 1994-05-07

WWE Japan 1994-05-07

WWE Japan 1994-05-07

– Jag vill redan förvarna för att matchtiderna ska tas med en nypa salt (som om någon mer än jag ens bryr mig om dem). Domarna vevar lite hursomhelst och det är ibland svårt att höra matchklockan och ibland plingas det i klockan en bra stund före eller efter viftandet. Bilden är dessutom grynig så alla närkamper och all mimik och subtilt agerande försvinner.

– Och ha i vanlig ordning i bakhuvudet att jag kan ungefär inget om japansk wrestling eller dess utövare.

1. 123 Kid vs. Rick Martel.
Model ersätter Shawn Michaels av oklar anledning (detta var under hans paus efter Mania X). Inget emot Model förstås men Kid vs. Shawn hade nog varit en fantastisk match, tyvärr tror jag aldrig vi fick någon superbra match mellan dem. De mötte några gånger men omständigheterna gjorde att de inte blev så bra man kunde hoppas på (1993 var det mer story med Razor vs. Michaels och 1996 var Kid på sin väg ut med drogproblem). Tyvärr är detta JIP och han som filmar tyckte helt plötsligt det var viktigare att fokusera på folket vid ringside än ringen. Det känns som en bra match i alla fall. Kid missar senton och tappar ut till Boston-crab efter 4:25 (Cagematch listar matchen på 6:50). Oklippt och med bättre kameraarbete hade den nog känts bättre. Vinnare: Rick Martel. **

2. Tatanka vs. Jinsei Shinzaki.
Jinsei är förstås blivande Hakushi, som brottades så sent som två dagar innan detta skrivs. Rätt bra match. Jinsei gör sin repgång som folk blir helt tokiga av (tänk Undertakers oldschool) och får två med flying headbutt. Han gör en bra belly-to-back-suplex och Tatanka ger tillbaka med samma mynt (eh, grepp) och sätter dropkick (det där var ovanligt för honom) och avslutar med sin samoan-drop efter 7:16. Klart en av de bättre matcher jag sett med Tatanka, och även om Jinsei var sjujäklig i ringen tycker jag Tatanka drog sin del av lasset här. Vinnare: Tatanka. **1/2

3. WWF Tag-champs Headshrinkers vs. Smoking Gunns.
Titelmatch. Detta var en av de första matcherna med Headshrinkers som champs. Och för er kalenderbitare ska nämnas att de tekniskt sett är babyfaces men bokas här som heels. Sedvanligt kul match mellan dessa. Hetta på Bart och tag till Billy som rensar, men gör misstaget att skalla ihop Headshrinkers med varandra. Men de no-säljer såklart och sänker honom istället. Efter hundra matcher i rad där den spotten alltid misslyckas tycker man att han borde kunna skönja ett mönster tycker man. De gör samma finish vi sett innan; Fatu går för flying big splash men Bart kastrerar Fatu, Samu blir förvirrad och rullas upp. Men denna gången bara för två (Shrinkers måste ju gå över eftersom det är en titelmatch). Älskar den spotten btw. Fatu sparkar Billy i nacken och Samu avslutar med en Superkick efter 11:50. Gunns gör comeback efteråt för att visa hur goda förlorare de är. Vinnare: Headshrinkers. ***

4. Doink vs. Nobukazu Hirai.
Dink är med in. Har aldrig ens hört talas om motståndaren här, men å andra sidan har jag i stort sett noll koll på japansk wrestling. Här blir det lite komedi varvat med olika lås, och inget av det funkar. Publiken är måttligt road innan Whoopie Cushion avslutar efter 6:08. Detta var botten. Vinnare: Doink. DUD

5. WWF Womens-champ Alundra Blayze vs. Bull Nakano.
Nontitle. Bra match. Bull sätter en powerbomb ganska snabbt. Alundra sätter superplex och northern-lights-suplex för två. Bull sätter flying legdrop men missar moonsault och äter en german för två. Bull tar över igen och avslutar med Houston Hangover (som säkert har något fancy japanskt namn) efter 9:40. Detta var deras första – av 70 (!) – singelmatcher. Vinnare: Bull Nakano. **1/2

6. Owen Hart vs. Masashi Aoyagi.
Owen fyllde 29 den här dagen (åldern behövde jag dubbelkolla men att han fyllde den här dagen visste jag eftersom jag vet att han fyller år dagen innan mig). Läste att Aoyagi debuterade 1989 mot ingen mindre än Onita och gick sin senaste match i december 2020. De botchar Owens introlåt och spelar Randy Savages istället, men stänger av den och drar igång rätt låt. Eftersom bilden är grynig är det skvatt omöjligt att se minspelet så hela Owens underbara agerande går om intet, och närkamperna med hans brytande på ena benet kommer inte heller till sin fulla rätt. Han avslutar i alla fall med en Sharpshooter efter 6:26. Vinnare: Owen Hart. 1/2*

7. Adam Bomb vs. Bob Backlund.
Det inte är inte förrän jag ser detta det slår mig att Bomb förmodligen hade blivit sjukt stor i Japan om han hade satsat på det istället för WWE. Han känns som en som kunde sopa till mindre brottare för bra publikrespons där. Matchen i sig är dock ingen höjdare, men storyn är basic och bra. Bomb har styrkan och Backlund brottningen, men mot slutet fladdrar Backlund ut i lite suplexes innan Bomb blockerar en sådan och avslutar med ett small package efter 10:22. Lite Mania 9 över det men inte framstressat. Vinnare: Adam Bomb. *1/2

8. Undertaker & Genichiro Tenryu vs. Yokozuna & Bam Bam Bigelow.
Meltzer skrev i WON att Undertaker var klart mest populär av alla på showen, och att Savage agerade heel i mainet men ändå fick mer pops än Bret. Japanerna förstår sig uppenbarligen på kvalitet. Angående Yoko undrar jag hur han egentligen togs emot i Japan med tanke på att han var ungefär lika mycket japan som Johan Glans är. Med tanke på hur starkt kayfabe hölls här måste det gett upphov till pinsamma situationer om fans/journalister frågade honom något på japanska och han inte förstod ett ord av vad de sa. Mig veterligen kunde han ingen japanska alls förutom kanske några hälsningsfraser. Nåväl. Det mysteriet får vi lägga åt sidan så länge. Paul Bearer och Mr. Fuji är med in. Ganska bra – om än långsam – match. Välarbetad av samtliga och publiken köper verkligen Undertaker som karaktär. Tenryu tas emot som en superstar och går inte att jämföra med sin trötta sejour i Rumble-stöket tidigare på året. Hetta på Tenryu och tag till UT som rensar. Bigelow ska finta ut en chargande Tenryu men de botchar spotten så det bara ser konstigt ut. Bigelow sopar till Yoko av misstag och UT pinnar Yoko efter 17:00. Vinnare: UnderTenryu. **3/4

– JJ Dillon tackar publiken för att de kom.

9. WWF World-champ Bret Hart vs. Randy Savage.
Titelmatch. Detta är en av bara ett fåtal singelmatcher mellan dessa båda. Tyvärr en rätt tråkig match. Allt ser bra ut men det är alldeles för mycket lås av Bret, och eftersom bilden är grynig och saknar närbilder blir det svårt att engagera sig i den på så sätt. Bret råkar sparka upp ett jack i pannan på Savage, och bad om ursäkt för detta efteråt men Randy tyckte bara det bidrog till dramatiken. Savage sätter två fina double axehandles men Bret sparkar ur en flying elbow. Ytterligare en axehandle möts med ett slag i magen, Bret sätter russian legsweep och avslutar med Sharpshooter efter 16:53. Vinnare: Bret Hart. **

Bret skriver i sin bok att han och Savage gärna hade gått en lång och episk match här, men Jack Lanza (agenten för matchen) sa åt Bret att ”catch something quick on ‘im” blev Randy besviken eftersom det var ytterligare ett tecken på att hans stjärna hade dalat i Vinces ögon. Bret sa ändå till Randy att han tyckte de skulle göra en den match de själva ville gå. Efter matchen berömde Lanza dem men då bad Savage honom hålla käften. (Brets bok sida 349.)

SLUTSATS: Det var intressant att se WWE-folket i en annan miljö än man är van vid, och de flesta matcherna var okej men någon jättebra show kan jag inte påstå att det var. Denna går under ”kul gala att ha sett men inget jag nog vill se igen”.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2021-01-15.)

Kategorier:WWE Houseshows 1994
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: