Hem > WWE Houseshows 1994 > WWE Japan 1994-05-09 – OsakaMania!

WWE Japan 1994-05-09 – OsakaMania!

WWE Japan 1994-05-09 – OsakaMania!

1. 123 Kid vs. Fatu.
Bättre match än väntat. Gillar dynamiken eftersom båda gör sina roller fantastiskt bra och dessutom är Fatu bra på att bumpa och sälja för Kid när det behövs. Fatu sätter piledriver men kastreras när han ska göra något från repen. Kid får två med high-cross-body men hoppar in i powerslam för två. Fatu hotshottar honom men Kid lyckas ändå knyckla in honom i victory-roll för tre efter 9:48. Ganska överraskande, av någon anledning hade jag fått för mig att Fatu vann denna så när jag såg finishen hoppade jag till en smula. Vinnare: 123 Kid. **1/2

2. Bret Hart & Randy Savage vs. Owen Hart & Adam Bomb.
Stabil match men inget speciellt med de inblandades mått mätt. Hetta på Savage och tag till Bret som rensar. Owen sätter Tombstone (!) på Bret för två. Känns ganska märkligt att någon annan än Undertaker får göra det greppet här. Det utmynnar i kaos i vanlig ordning innan Bret submittar Bomb med Sharpshooter efter 15:16. Detta är kanske inget scoop som får dig att ramla baklänges och bajsa ner dig av chock, men detta blev sista gången någonsin Savage och Bomb var i ringen ihop. (Apropå ”sista gången”, Savages sista WWE-match någonsin var i september samma år när han taggade med Bret mot Owen och Jim Neidhart.) Vinnare: Bret & Savage. **1/2

3. Undertaker vs. Jinsei Shinzaki.
Paul Bearer är förstås med in, och Jinseis har en för mig okänd manager med sig in som visar upp ett skyltdockehuvud föreställande Undertaker före matchen. Det där var lite udda för att vara 1994. Ganska kort match, troligen mest för att UT är ringrostig efter nästan fyra månaders frånvaro fram tills dagen innan detta. Tombstone avslutar efter 3:33. Inte dålig match men den hann liksom inte bli något heller. Detta är första gången de är i ringen ihop, senare på kvällen möttes de i stöket och 1997 vann UT mot honom i Japan på en Michinoku Pro Wrestling-show (där UT hade Bruce Prichard som manager lustigt nog). Jinsei har för övrigt redan hunnit med att brottas fyra gånger 2021 när detta skrivs, han verkar fortfarande vara en aktiv herre. Vinnare: Undertaker. *

4. WWF Womens-champ Alundra Blayze vs. Bull Nakano.
Titelmatch. Åh boy. Jag antar att Alundra försöker förtränga denna eftersom de botchar rätt mycket i den och Alundra själv står för den största botchen som dessutom genererar gapskratt från publiken. Sen blir det uppförsbacke. Först missar en plancha, men det kan lika gärna vara Nakanos fel med tanke på att hon ska positionera sig vid ringside. Bull sätter piledriver för två. Alundra gör german för två men en powerbomb botchas (känns som en timingfråga). Därefter botchar Alundra en flying big splash där hon halkar i hörnan och kraschlandar rakt ner så publiken bryter ut i ett gapskratt. Notering: Innan spotten klappar hon med händerna för att signalera för Bull när hon ska förbereda sig för att ta emot henne. Inget konstigt med det, det är en spot som gjorts ”alltid” och som fortfarande görs. Problemet är att den japanska publiken sitter tysta när de inte reagerar starkt, så handklappen hördes klart och tydligt i den annars knäpptysta arenan. Bull bodyslammar henne men missar flying legdrop (finaste spotten i matchen) innan Alundra avslutar med en bra german efter 12:28. Klart sämre än den i förrgår. Vinnare: Alundra Blayze. *

Det finns ett par storys i wrestling jag älskar för de inblandades hängivenhet. Bull Nakanos comeback-story tillhör dem. Hon la av med wrestlingen helt 1996 och gick ner i vikt (och bytte frisyr/hårfärg) så mycket att man knappt kände igen henne. 2012 drogs hon tillbaka till ringen för att föräras med en hyllnings-/avskedsshow. Kanske lite väl långt efter pensioneringen men så var det i alla fall. Eftersom hon ville göra det ordentligt la hon på sig all vikt igen som hon hade när hon var aktiv wrestler, gick en (1) match och gick därefter ner all övervikt hon drog på sig för Bull-rollen. Sanslöst imponerande.

5. Genichiro Tenryu vs. Yokozuna.
Mr. Fuji, iklädd svart kostym och plommonstop ala 1990/Oddjob, är med in. Detta måste – helt utan att dubbelkolla – vara den bästa singelmatchen med Yoko jag någonsin sett. Båda arbetar hårt och den känns inte som en typisk Yoko-match och han gör saker han aldrig brukade göra normalt här. Det är inte tusen nerveholds och något enstaka bump, detta faktiskt underhållande! Han gör en bra elbow och armbar-takedown (!) utan större svårigheter, tror aldrig jag sett honom göra de sakerna förr. Speciellt inte takedownen, en elbow brukade han göra men missade den hundra procent av gångerna såvitt jag minns. Tenryu gör comeback med tre enzuigiris (som nästan tar i axeln varje gång på grund av Yokos något korpulenta kroppsform) till publikens jubel. Publiken är för övrigt fantastisk rakt igenom här. Tenryu följer upp med en russian legsweep, även det något man inte ser Yoko ta så ofta. Yoko backdroppar sig ur en powerbomb (älskar Tenryus optimism!), sätter två legdrops, big splash och belly-to-belly utan att kunna pinna honom. Fuji vevar med käppen men Tenryu slår tillbaka till en bra pop innan Tenryu sopar till Yoko med en stol. Klockan ringer i vad jag först antog var DQ på grund av chairshotten (domaren såg den och signalerade åt timekeepern direkt efter) men istället har vi en dubbel countout eftr 12:24. Publiken är vild efteråt och Yoko vill fortsätta fightas men det blir inget med det. Tänk att en tolvminuters-singelmatch med Yokozuna inte alls känns för lång, och dessutom är den aktivt bra! Detta var klart över förväntan så det är kanske ett glädjebetyg. Vinnare: Ingen. ***1/4

– JJ Dillon tackar fansen med det vanliga ordbajseriet och lovar en returmatch mellan Tenryu och Yokozuna (som gick på en WAR-show 1995 där Tenryu fick vinna).

6. Royal Rumble.
Vi har arton gubbar och detta är nog det tråkigaste stöket jag någonsin sett. Inget händer och de stora namnen har redan brottats ikväll. Fast det ÄR ju trots allt en houseshow och ingen PPV så det är fel av mig att ha högre förväntningar än så. Bob Backlund och Rick Model börjar. Jinsei är #3. Adam Bomb (#4), 123 Kid (#5), Masashi Aoyagi (#6) och Tatanka (#7) kommer in. Jag sa ju att inget händer. Backlund atomic-droppar ut Aoyagi som dock inte kommer ut ordentligt så bumpar ut ala Jim Neidhart på Mania 2 där han till synes dumpas av osynliga mannen. Backlunds atomic-drop påminner om Stunnern i det avseendet att om den sätts i en vanlig match lägger sig motståndaren på rygg direkt efter, men i ett stök studsar de helt plötsligt upp mot repet i väntan på eliminering. I Steve Austins fall brukade han dock behöva clotheslina ut dem också. Nåväl, varför prata om bra wrestling när man kan prata om detta. Billy Gunn är #8 och Nobukazu Hirai är #9. Kid fintar ut Jinsei för matchens andra eliminering. Bart Gunn är #10 och Owen Hart är #11. Model dumpar Hirai. Bam Bam Bigelow är #12. Randy Savage är #13. Samu är #14. Savage dumpar Billy Gunn. Samu och Owen samarbetar och får ut Kid. Undertaker (med Paul Bearer) är #15 och dumpar Model omgående. Om matchen verkar exalterande ber jag om ursäkt för missförståndet. Fatu är #16, Bret är #17 och Doink (med Dink) avrundar startfältet som #18. Bomb clotheslinar ut Doink. Bret dumpar Bomb. Bigelow dumpar Tatanka. Owen dumpar Backlund. Bret och Owen tumlar ut tillsammans. Undertaker dumpar Fatu, som Bill Dunn kallar ”Samu”, men Samu är kvar i matchen. Final Four: Undertaker, Bigelow, Samu och Savage. Samu backdroppar ut Savage som lämnar Undertaker kvar ensam mot två stygga heels. Bigelow dropkickar ut Samu av misstag när UT flyttar sig, och efter en stund missar Bigelow flying headbutt, äter en (Hogan 2002-kvalité) chokeslam och clotheslinas ut efter 45:31. Detta var en bedrövligt tråkig match, alla gick som i sömnen och jag kan inte minnas enda sak jag tyckte var speciellt bra i den förutom Models intensitet som han alltid visar upp och var matchens behållning. Vinnare: Undertaker. 1/2*

SLUTSATS: Fram till stöket var detta den klart bästa i trilogin, men eftersom stöket inte levererade hamnar den bara på delas förstaplats med gårdagens show. Bret-Bigelow från den showen fick samma betyg som Tenryu-Yoko ikväll men Yoko-matchen var helt klart den största behållningen i hela trilogin för mig.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2021-01-18.)

Kategorier:WWE Houseshows 1994
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: