Hem > Krönikor > Sebbes Svammel: Something to Wrestle… with Bruce Prichard

Sebbes Svammel: Something to Wrestle… with Bruce Prichard

Sebbes Svammel: Something to Wrestle… with Bruce Prichard

Detta är, som rubriken så subtilt antyder, bara lite svammel. Skiljer sig inte så mycket från allt det andra jag skriver förvisso.

Jag började lyssna på podden 2016 (på inrådan av min gode vän Fredric) och vill minnas att jag spenderade stora delar av en hel julhelg på att lyssna ikapp. Tyckte den var suverän och såg det som julafton varje dag jag lyssnade på den (vilket såklart är ironiskt eftersom jag de facto lyssnade på den PÅ just julafton). Bruce var full av information han gärna delade med sig av, hans imitationer var roliga och det var roligt att han svingade mot Dave Meltzer så ofta han kom åt. Detta blev showens signum men tyvärr blev de alldeles för självmedvetna om det.

Spola fram till 2020 (där jag är i lyssningen). Imitationerna är kvar. Tyvärr, som jag skrev ovan, har deras självmedvetenhet gjort att det mer eller mindre känns som att det är huvudrätten, det folk lyssnar för, istället för en liten krydda som livar upp showen emellanåt. Hans imitationer var roliga i början men känns nu bara trötta, inte minst för att han börjat använda dem för att säga ”roliga” saker istället för att svara på Conrads frågor som därför förbli obesvarade. Jag minns det som speciellt irriterande under Andre The Giant-avsnittet där Conrad ställde flera bra frågor men som bara mynnade ut i en trött imitation och sedan vidare till nästa punkt på körschemat.

Gällande Meltzer-hatet känns det också som en grej som mer eller mindre fått ett eget liv och något som folk förväntar sig istället för att det ska komma naturligt. Ofta suckar jag bara högt när Conrad citerar Dave eftersom jag vet att det kommer en lång och trött harang om vilken okunnig idiot Dave är. Ännu värre (eller kanske roligare?) är det när han gnäller på att Dave har fel och sen citerar Conrad en annan källa som Bruce respekterar, men inte ens då erkänner Bruce att han hade fel utan det kommer bara ytterligare en malplacerad imitation av Jim Cornette och sen är vi redan på nästa punkt på schemat. Att Bruce skulle kunna acceptera att även om ”han var där” kanske han inte har all fakta till 100% och kanske inte ens minns allt korrekt. Hände det något på en houseshow som Conrad citerar från Observer kan Bruce skrika sig blå över vilken idiot Dave är som har fått allt om bakfoten, och inser inte själv att det möjligtvis är så att hans eget minne av en detalj som hände för trettio år sen – som han inte ens tänkt på igen förrän precis nu – kanske inte är lika trovärdigt som Meltzers text som skrevs i samband med showen 1989.

Nu svävar jag ut, det var inte Bruces Meltzer-hat det skulle handla om, men min poäng är att det som var lite charmigt med podden i början börjar bli frustrerande istället. Att de börjar få slut på intressanta saker att prata om är också ett problem, för vem bryr sig egentligen om random B-show från 1999? Och hur många gånger behöver vi höra om Shawn Michaels misshandel i Syracuse? Man tycker att de borde kramat ur allt ur den svampen efter femte gången.

Idag hoppade jag för första gången någonsin över ett avsnitt; #247 som var watchalong av No Holds Barred-filmen. Watchalongs är ett kul koncept men tyvärr funkar det inte i praktiken eftersom de måste fylla ut tiden med oväsentligheter, samtidigt som de stressar igenom korta matcher för att hinna prata klart innan den är över. Vilken soppa.

Nu känns det mest som att jag lyssnar på den av gammal vana, och som den vanemänniska jag är har jag svårt att bryta en sådan men glädjande nog hittar jag fortfarande guldkorn i podden. Även om de är få så finns de.

Gällande Conrads andra poddar har jag börjat med Bischoffs, Arns och Schiavones men inte fastnat för någon, av olika anledningar:

Bischoff: Inte hört den på länge men slutade för att det är bedrövligt tråkigt att höra hans treåringsutbrott för varje fel Meltzer rapporterat, men till skillnad från Bruce som kunde göra sin utbrott underhållande den första tiden har Bischoff aldrig lyckats med det. Är bara jobbigt att lyssna på. Sen att han ofta tenderar att namedroppa höjdare i TV-världen han spelar golf med är ungefär lika upphetsande som havregrynsgröt. Plus att ingenting någonsin varit hans fel utan allt dåligt som hänt är alla andras fel. Förutom att han anställde Lex Luger 1995, det tar han generöst nog på sig som en felsatsning.

Arn: En av mina favoritwrestlers och en man med fantastiska micskills. Tyvärr funkar det inte i poddformat då han är rätt lågmäld och verkar inte vilja säga ett ont ord om någon. Det är kanske något bra att ha i sin dödsruna i tidningen men som underhållning är det rätt sopigt. (Jag vet att han inte får säga något nedsättande om WWE sen han fick sparken, det spelar säkert också in.) Även om jag älskar honom i ringen har han inte haft en så pass spännande karriär att det går att hitta intressanta saker att prata om varje vecka. Mest har han fått andra att se bra ut och varit en fjärdedel/femtedel av Horsemen där han mest varit i bakgrunden. Respektabel karriär såklart men det finns nog inte så jättemycket att ösa ur den så det räcker till en podd. Att de dessutom avhandlade övergången till WWF, hela WWF-stinten och vägen tillbaka till WCW i första avsnittet känns också lite märkligt men jag antar att de ville dra till med en pangshow direkt.

Nu var det ett bra tag sen jag lyssnade på podden men vad jag ser i programbeskrivningen är bokstavligen vartannat avsnitt ett Q&A-avsnitt. Och de dylika avsnitten jag hört handlar mest om vilken pizza han föredrar eller om ost passar på hamburgare.

Schiavone: Mest prat om annat än wrestling, om hans fru Lois eller den där byfånen Klondike Bill alla tycker är rolig av någon jävla anledning. Och elva kukskämt. Ungefär det sammanfattar alla programmen jag lyssnat på. Missförstå mig inte, Tony verkar vara urtrevlig men när han såg att Bischoff gick förbi honom i hierarkin på tidigt nittiotal tappade han stinget och sluta bry sig om något annat än att bara göra sin roll som kommentator. Han hade alltså noll koll på varför saker bokades, hur saker skulle utvecklas och varför vissa matcher bokades på vissa shower. Fullt förståeligt, men det är väl sådant folk vill lyssna på? När de slutade komma på grejer att prata om körde de watchalongs med ECW-galor som Tony såg för första gången. Inte lyssnat på någon sådan men kan inte tänka mig att det ger så mycket.

Med detta sagt hade jag gärna tagit en öl eller två med de fem herrarna ovan, de verkar sjukt trevliga IRL.

Nu ska jag äta pepparbiff och bli inte förvånad om det även slinker ner en och annan pilsner. Ciao.

(Detta skrevs 2021-02-12.)

Kategorier:Krönikor
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: