Hem > WWE Houseshows 1986 > Boston 1986-03-08 (WWEN)

Boston 1986-03-08 (WWEN)

Boston 1986-03-08 (WWEN)

– Av en ren händelse gick jag – som man ju regelbundet gör – igenom houseshows på WWEN och noterade att jag av någon märklig anledning tydligen hoppat över denna. Fråga mig inte varför, jag antar att det kan katalogiseras under olycksfall i arbetet. Så mannen utan liv (det vill säga jag) tar tillfället i akt att beta av den också. Det är ett tufft (fast mest nördigt) jobb men någon måste göra det!

– Gorilla Monsoon & Lord Alfred Hayes kommenterar.

Gorilla säger – fnissandes – att Hayes ersätter Jesse Ventura på som ”är på andra uppdrag”. Den riktiga anledningen var att Jesse var i Hollywood för att bli filmstjärna (antar att han antingen var upptagen med Running Man eller Predator som släpptes året efter). Kan tycka det var lite elakt av Gorilla att fnissa åt det, men han fick ju rätt eftersom han återvände. Jag har inget som backar upp detta men eftersom Jesse ville fackförena (sedär, nytt verb!) brottarna och Gorilla tillhörde kontoret så han var troligen emot det och tyckte nog det var skönt att han lämnade, även om det bara var en kort period. Och därmed även lite skadeglad.

1. Sivi Afi vs. Rene Goulet.
Mer öppnare än detta blir det inte. Gorilla noterar att han brukar kalla Goulet för ”WWFs Michael Jackson” för hans förkärlek för paljetthandskar. Skrattet fastnar lite i halsen när man inser att han samtidigt hade andra medarbetare som också hade saker gemensamma med Jackson, lite allvarligare än valet av handaccessoarer. Nåväl, Lidl-Snuka avslutar med en high-cross-body efter 11:07. Vinnare: Sivi Afi. DUD

2. Jake Roberts vs. Jose Luis Rivera.
Detta var en av Jakes första WWF-matcher och troligen första gången hans DDT visades på TV. Han gick en jobbermatch några dagar innan denna, men den visades inte förrän 22/3. Alfred har i alla fall inte sett greppet innan och kallar det en brainbuster innan Gorilla rättar honom och noterar att Jake själv kallar den för DDT. Så både greppet och namnet debuterar här. Att se debuten av det greppet är enda behållningen här, matchen i sig var rätt trist och fick även publiken att chanta ”boring” tidigt i matchen. Rent allmänt var Jake suverän i ringen men tenderade att köra restholds lite väl ofta, vilket kanske var bra för storyn men ofta segade ner matchen alldeles för mycket. Hans DDT avslutar efter 10:32, vilket var ungefär tre gånger så långt som den behövde vara. Vinnare: Jake Roberts. *

3. Crush Girls (Chigusa Nagayo & Lioness Asuka) vs. Judy Martin & Donna Christianello.
Gorilla berättar hjälpsamt att de japanska damerna är på USA-turné, men ungefär där slutar hans expertis eftersom han måste kalla dem för ”#1” och ”#2” då han inte vet vem som är vem. Skönt att han tar sitt jobb som kommentator seriöst. Jag har förstås lika stor (eller liten) koll på damerna, men å andra sidan är det inte heller mitt jobb. Men en snabbkoll gör gällande att både Nagayo och Asuka började brottas 1980 och har brottats så sent som 2020 respektive 2013. Imponerande, men å andra sidan kan man ju boka matcherna lite hursomhelst så de slipper göra så mycket fysiskt. Judy skriker åt publiken att hålla klaffen, vilket känns en smula konstigt eftersom de för första gången ikväll börjar göra ljud ifrån sig. Matchen i sig är rätt trist även om den är tekniskt bra. Det klickar bara inte, troligen för att stilarna skiljer sig. Crush Girls kör mer den japanska hårda stilen med bra spots medan amerikanerna mest agerar. Agerandet är dock inget vidare eftersom det mest består av att de skriker åt publiken att hålla käft. Känns bara billigt. Hetta på Asuka och tag till Nagayo som rensar innan det bryter ut i kaos. Vem kunde ana? Nagayo gör nästan en Sharpshooter på Judy men den kallas förstås inte så (den fick sitt namn strax efter Mania 7 när Bret behövde kalla sin Scorpion Deathlock något annat). Asuka gör en giant swing (den Cesaro gör) på Donna och pinnar henne efter 15:36. Vinnare: Crush Girls. **

4. Jim Neidhart vs. Scott McGhee.
Jimmy Hart är med in. Powerslam avslutar efter 5:59. Frågor på detta? Vinnare: Anvil. *

5. Ricky Steamboat vs. Bret Hart.
Jimmy Hart är med in. Fantastiskt välbrottad match som är svår att beskriva storheten med eftersom det inte är vilka grepp som utförs utan HUR de utförs. Allt ser bra ut, från Rickys armdrags till Brets bump i hörnan. Inget slarv, allt utförs till perfektion och får det att se legitimt ut istället för en uppvisning. Stor skillnad! Ricky ger Bret ganska mycket här, men eftersom de får det att se trovärdigt förlorar inte Ricky i anseende även om han var den stora singelstjärnan medan Bret ”bara” var tag-wrestler. Bret skriver så fint att Steamboat ”died beautifully in an awesome display of wrestling as art—the great work, rarely attainable, built layer upon layer” (s. 193) i sin bok. Kan bara hålla med. Vi har ett ref-bump i slutet där Bret hade kunnat pinna Steamboat om domaren vore vaken. Domaren vaknar, Bret gör en cross-body men Ricky reverserar för tre efter 15:11. Vinnare: Ricky Steamboat. ****1/4

Jag har ingen aning om det stämmer, men Bret hävdar i sin bok (sida 193) att detta var första gången Gorilla refererade till honom som ”The Excellence of Execution”.

Först var tanken att detta skulle bli deras första uppvärmingsmatch inför Mania 2, men Vince bokade om Mania-matchen till Steamboat vs. Hercules istället. Bret hade sett fram emot att visa världen – och inte minst Vince personligen – att han hade vad som krävdes som singelbrottare så blev väldigt besviken när mattan drogs undan kort innan galan. Precis innan de gick ut för den här matchen såg Steamboat hur besviken han var, men sa att ”let’s go out and show them what they’ll be missing at WrestleMania”. (Brets bok sidorna 191-193 plus 196.)

Detta blev en av få matcher dem emellan. Första var ett tag-stök 1985 (Steamboat teamade med Snuka). Detta blev deras första singelmatch och såvitt jag vet gick de bara en till (dagen efter). Sen några tag-matcher mot varandra 1987. Inte så konstigt eftersom Bret var involverad i tagteam under Dragons första stint, och i hans andra var Bret IC-champ och Dragon användes som öppningsbrottare.

6. IC-champ Randy Savage vs. Tito Santana.
Titelmatch. Liz är med in. Tito är PISSED över att blivit av med bältet till Savage så han är superaggressiv redan när matchen börjar. Och ökar allt eftersom. Intensiv match och det blir inte mycket till finbrottning. Det känns som att Tito kommer av sig när han sätter en flying burrito mitt i ringen och kommer helt plötsligt på att det är hans finish, men det är ju inte finishen så istället för att pinna Savage ställer han sig upp och fortsätter brottas. Även Alfred undrar vad som försiggår. Tito fortsätter vara aggressiv och vägrar släppa upp Savage i repen, varpå domaren (Danny Davis) säger åt honom på skarpen men blir nerknuffad för besväret för DQ efter 7:17. Där får faktiskt Tito skylla sig själv. Vinnare via DQ: Randy Savage. **

7. Velvet McIntyre & Dawn Marie vs. Bull Nakano & Dump Masamoto.
Bull Dump låter som ett bra namn på ett heelteam. Både Gorilla och Alfred roar sig med att kroppshåna japanerna, i början var det lite komiskt men det bara fortsatte så det istället gick över till att bli cringe, som kidsen säger. Alfred kallar Dump för ”big ugly lady”. Gorilla säger att japanskor brukar vara vackra men inte dessa båda, och att de minsann inte har missat några måltider. Och så fortsätter det. Arbetet i ringen är helt okej, varken mer eller mindre. Speciellt när japanerna bearbetar Velvet. Hetta på Dawn Marie (ej samma som i ECW btw) och årets svalaste tag till Velvet (hade jag sänkt blicken hade jag inte ens märkt att det var en tag) som rensar och avslutar Bull med en victory-roll efter 8:29. Vinnare: Velvet & Dawn Marie. *

Detta var Bulls första WWF-match. Jag var förvånad över att hon ens brottats här före nittiotalet. Det var för övrigt även Dumps första, och hon har tydligen brottats så sent som i januari 2021 (!). I övrigt vet jag exakt inget om henne. Gällande Dawn Marie hittar jag bara tre (3) matcher med henne. En match i Wrestling In The USA (aldrig hört talas om) 1985 som gick i en gympahall och maineventades av Blackjack Mulligan vs. Abdullah The Butcher (!) på ett card med enbart tre matcher. Känns som en välgörenhetsgrej eller något. Andra matchen var denna och tredje var på Survivor Series 1987.

8. Cpl. Kirchner vs. Iron Mike Sharpe.
Förvånansvärt underhållande match, troligen den bästa jag sett med Sharpe. Och Kirchner också för den delen. Det är inget tekniskt mästerverk som Steamboat-Bret eller intensiv hatmatch som Tito-Savage eller mängder med karisma som i mainet. Men allt klickade och det kändes som om de fick vad de kunde ur matchen. Sharpe stoppar någon sorts vapen under underarmsskyddet, men Kirchner blockerar ett slag och slår Sharpe med sin egen underarm för tre efter 9:59. Innovativ finish! Vinnare: Cpl. Kirchner. **1/2

9. Ted Arcidi vs. Barry O.
O står för Orton och ja, han är släkt med Randy. Det är hans farbror. Detta lanseras som Teds debut, men jag antar att de menar Boston-debut. Bra pop fick han för det i alla fall. Barry agerar slagpåse och ser ut som en plufsig HHH 1995. Bearhug avslutar efter 3:12. Vinnare: Ted Arcidi. NR

10. Hulk Hogan & Junkyard Dog vs. Terry Funk & Hoss Funk (Dory Funk Jr).
Jimmy Hart är med in. Första – av en handfull – gånger Hogan och JYD taggade ihop (de möttes aldrig av förklarliga skäl). Mycket underhållande match med tre oerhört karismatiska workers och Dory Funk. Dessutom var Funks bra tekniska workers även om jag aldrig tyckte Dory passade in i WWF. Kul match! Kort hetta på Hogan, tag till JYD för lite rensning innan även han blir slagpåse. Tag tillbaka till Hulkster som rensar. Terry stryper JYD med ett rep men Hogan smyger in och clotheslinar Terry för tre efter 11:33. Det där kändes abrupt. Efteråt noterar Hogan en ung kille med Hogan-mask i publiken och ber att få låna den (masken, inte pojken) så JYD kan posera med den på huvudet. Älskar sådana småsaker, det är till och med så poliserna vid ringside tycker det är helfestligt. Vinnare: Hogan & JYD. ***

SLUTSATS: Helt klart en underhållande show! Bret-Steamboat och mainet var riktigt bra matcher, och det historiska i Jakes DDT-debut på TV var också intressant att se. Flera av matcherna kändes mest som utfyllnad men det är så houseshows bokas.

Tummen upp!

(Den här recensionen skrevs 2021-03-03.)

Kategorier:WWE Houseshows 1986
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: