Hem > WCW PPV 1994 (plus Clash) > 4. Slamboree 1994 – A Legends’ Reunion (1994-05-22)

4. Slamboree 1994 – A Legends’ Reunion (1994-05-22)

4. Slamboree 1994 – A Legends’ Reunion (1994-05-22)

– För att jag ska slippa upprepa mig tusen gånger: alla referenser till WON (förutom där det står annat) är från 1994-05-30.

– Tony Schiavone & Bobby Heenan kommenterar.

– Gene Okerlund inleder med att introducera en drös legender eftersom showen handlar till stor del om att hedra reliker. De var i tur och ordning Ole Anderson, Penny Banner (okänd för mig), Red Bastien, Tully Blanchard (störst pop av alla), The Crusher, Don Curtis, Terry Funk (är inte här), Verne Gagne, Hard Boiled Haggerty (okänd för mig), Larry Hennig (i sann WCW-anda felstavat ‘Henning’), Killer Kowalski, Ernie Ladd, Wahoo McDaniel, Angelo Mosca, Harley Race, Ray Stevens, Lou Thesz (bara okej pop), Johnny Weaver, Mr. Wrestling II och kanondomaren Tommy Young. Inget dåligt segment men jag hade nog lagt det lite senare på showen än precis i början när publiken är som hetast. Plus att produktionen kunde varit bättre eftersom flera av dem såg förvirrade ut när de skulle gå av scenen och inte visste åt vilket håll de skulle gå.

– Nick Bockwinkel introducerar Sting och ger honom WCW International World-titeln. Storyn är att han förlorade bältet till Rick Rude i Japan, men eftersom Rude skadades svårt i matchen (och lite senare pensionera sig) behövde han ge upp bältet. De visar klipp från matchen där Rude sopade till Sting med bältet tidigare i matchen och förklarar att de beslutat sig därför för att frånta honom bältet. Folk buar åt detta i arenan btw. Sting kommer in men vägrar acceptera det under sådana omständigheter så han ska istället möta Vader om bältet senare ikväll. Publiken jublar åt detta ska sägas, så det var inte så att Sting var illa omtyckt för att de ogillade att Rude blev fråntagen bältet. Detta känns också som något som inte borde lagts här på galan, det borde inte vara på showens alls förresten eftersom de kände till Rudes situation långt innan.

Rude var i arenan här, dock inte visad i bild, eftersom han inte ville bryta mot kontraktet genom att bara no-showa. Dock blev det liv mellan Rude och Ric Flair timmar innan galan när Rude skulle dra en promo. Ingen aning om vad men jag antar en promo om varför han inte kunde brottas här. Rude sa i promon att han blev fråntagen bältet på felaktiga grunder och byggde upp sin fejd med Sting, något Flair inte gillade eftersom det inte hade ett dugg med kvällens match att göra. Då surnade Rude till och stack. Jag vet att Flair och Rude var i luven på varandra ofta när Flair var booker och deras dåliga fejd, och lika tråkiga matcher, 1993 gjorde nog inte saken bättre. Men där tror jag det mest handlar om att de var för lika, som Curt Hennig och Shawn Michaels 1993, och att bådas styrkor var lismande heels även om Flair tvingades ta facerollen där. Samt att Flair skrev i sin bok att Rude var sur på att Flair valsade in från WWF och fick bältet på Starrcade 1993 istället för honom, och när Hogan kom vägrade Rude jobba till honom (Hulk) vilket också skavde hos Ric. (To Be The Man, e-boken, sidorna 251 och 256 samt WON 1994-05-30 och 1994-06-06.)

– Sherri sitter i publiken och namedroppas av bland annat Jesse Ventura ikväll. Detta var innan hennes debut och såvitt jag minns sattes hon ihop med Ric Flair lite senare mest av en slump. Tanken var att hon skulle ha Kevin & Dave Sullivan och fejda med Missy Hyatt och Nasty Boys, men Missy fick sparken och då slopades upplägget. Därför hade hon ingen direkt direktion här innan hon hamnade med Ric.

1. US-champ Steve Austin vs. Johnny B. Badd.
Titelmatch. Col Parker är med in. Jag vet inte varför, men jag gillar att Austin har textat ”US champ” i röven. Tyvärr en rent ut sagt tråkig match. Mindes denna som mycket bättre. Men det var 90% armbars och headlocks och inte speciellt roligt att titta på. Inget fel i att köra lite sådant i starten men när stora delar av matchen innehåller sådant blir det inte speciellt lajbans. Parker lägger sig i men Badd rullar upp Austin för två även om matchklockan ringen här. Brottarna skiter dock i det och fortsätter, där Austin reverserar en belly-to-back-suplex med en näve tights för tre efter 16:15 i en väldigt dåligt utförd spot. Detta var inget vidare. Vinnare: Steve Austin. 1/2*

– Gene intervjuar Wahoo och Ladd om whatever och hänvisar till som hotline där han ska ringa in och rösta på om Cactus Jack ska bannas från wrestling. Hyfsat ledande fråga med tanke på att det var en populär babyface.

– Dusty Rhodes är med via länk och säger sig ha annat för sig och därför inte kunde vara här live, men säger att han ändå inte ser sig som en legend eftersom han är i sin prime. Yes, han sa så. Detta hade ingen annan kommit undan med, speciellt inte som babyface, men karln dryper av karisma så det blir bara charmigt.

2. Terry Funk vs. Tully Blanchard.
Gordon Solie ersätter Tony vid båset under den här matchen. Solie räknas som en av de bästa kommentatorerna någonsin men jag har aldrig förstått varför. Nasal och gnällig röst och han uttala ”suplay” har alltid irriterat mig av någon anledning. Har dock inte hört så mycket från hans glansdagar, det spelar säkert också in. Nåväl. Intensiv match här. Intensiv match här. De börjar veva redan innan matchen och publiken chantar ”ECW” och ”WE WANT BLOOD”. Funk piledrivar honom på en stol och DDTar honom på rampen. Ytterligare en piledriver sätter upp en moonsault. Domaren sänks men vaknar igen. Funk går för en piledriver i hörnan på en stol men spotten botchas och båda liksom bara kraschar ner i ringen i slowmotion. Domaren åker på en andra snyting och känner att ”nu är det fan nog” och diskar båda efter 7:11 vilket genererar ett ”BULLSHIT”-chant. Det lyssnar dock inte Funk på som är fullt upptagen med att bearbeta Tully med ett grekisk-romerskt slag medelst stämjärn. Funk skulle vunnit här men Tully gnällde (se nedan) så finishen fick ändras. Kul match oavsett. Vinnare: Ingen. **3/4

Senast Tully brottades i NWA/WCW var 1988, och räknar man förbunden som helt åtskilda förbund var detta Tullys enda WCW-match någonsin. Efter Funks I Quit-match mot Flair 1989 dröjde det till veckan innan detta tills han brottades där igen, då i två jobbermatcher ihop med Bunkhouse Buck.

WCW hade ett samarbete här där de skickade Arn Anderson och Bobby Eaton till ECW för en match på When Worlds Collide två veckor före. Eaton taggade med Sabu vs. Arn och Terry Funk där, en match jag minns jag såg en bilder på i oberoende wrestlingtidning när det begav sig. Måste vara en av de första gångerna jag såg hur Sabu ut den mytomspunna Sabu såg ut. Dock aldrig sett matchen tror jag. Konstigt nog eftersom jag gillar tre av de fyra skarpt. I gengäld för utlåningen fick WCW använda Funk här.

Tully fick $2.500 för sin match här, men hans förhoppning låg på att landa ett WCW-kontrakt. Han gick in med intrycket att WCW ville testa båda två för att se om någon, eller båda, skulle erbjudas kontrakt. Dock skulle han få veta i efterhand att Funk redan fått kontrakt men att de inte ens hade tänkt erbjuda Tully ett. Och han gjorde sig naturligtvis ovän med alla i vanlig ordning när han vägrade jobba här med motiveringen att det fanns fler Horsemen-fans i publiken än ”ten or fifteen ECW fans in the front row”, som om det hade någon betydelse. Han vägrade jobba, alla blev sura på honom och då försvann precis alla chanser till ett kontrakt. (Tullys RF-shoot 1999.)

Funk fick inget klagomål från Vader personligen för att han använde ”hans” moonsault, men höjdarna blev sura. Han gjorde spotten eftersom väldigt få gjorde det så det skulle sticka ut. (Funk-shoot 1998.)

– Jesse Ventura intervjuar Ric Flair som är redo för Parkers hemliga brottare oavsett vem det är.

3. TV-champ Lord Steven Regal vs. Larry Zbyszko.
Nontitle. Sir William är med in. Jag älskar Regal och Larry har jag börjat gilla mer på senare år, men det är ingen bra parning eftersom båda behöver någon som sätter färg på matcherna brottningsmässigt. Precis som Arn-Regal på Superbrawl lyfter det aldrig även om samtliga är bra workers. Att det är nontitle gör nog också att publiken tenderar att inte bry sig. Tydligen var det något som annonserades först vid introduktionen här. (De hade redan bandat Larrys titelvinst några veckor tidigare, men den skulle inte visas förrän efter detta. Så tekniskt sett var Larry champ redan när denna gick.) Lång uppbyggnad av matchen och sen slutar den abrupt när Larry blockerar en butterfly-suplex och jackknifar honom för tre efter 11:38. Vinnare: Larry Zbyszko. *1/2

– Gene intervjuar Terry Funk som no-showade introduktionen tidigare ikväll för att han inte är ”a” legend utan ”the” legend. Han säger dessutom att eftersom han inte kan ge sig på sin gamla antagonist Dusty ikväll får han nöja sig med att attackera Dustin istället.

– Långt och segt segment där Solie introducerar några av legenderna från tidigare ikväll i WCWs HOF. Enligt Meltzer visades inte Assassins plakett upp här. eftersom de råkat göra två för Harley Race istället för en med honom. Det blir inte mer WCW än så. Tyvärr ett rätt segt segment som sagt, men där tror jag mycket ligger hos mig själv som inte har någon relation till de invalda. Assassin, Big Cat och Dick The Bruiser är liksom bara namn för mig. Ole är också ett namn men en som jag lärde mig uppskatta rejält när jag gick igenom NWA-galorna för några år sedan.

– Jesse intervjuar Parker om hur bizi han är ikväll.

4. Bullrope: Dustin Rhodes vs. Bunkhouse Buck.
Col Parker är med in. Det är pinfall som gäller istället för det löjliga ”nudda fyra hörnor” för att vinna. Bra match, inte i klass med deras Bunkhouse-match på Spring Stampede men åtminstone bästa matchen hittills ikväll. Det bästa sättet att beskriva matchen är nog ”matig”. Stiff och allt känns spontant, vilket ger den en härlig shoot-aura. Istället för att de går från spot A till B till C känns allt så organiskt och improviserat, vilket det säkerligen också är. De slåss med kobjällra och domaren sänks naturligtvis. Publiken chantar flera gånger under matchen efter blod. Parker lägger sig i men Dustin gör comeback och däckar Buck med bjällran för tre efter 12:47. Funk rusar in för heel-beatdown efteråt för att sätta upp min favorit-War Games (inte bästa!). Dock har Funk och Buck lite brist i kommunikationen här, först går de för en spike-piledriver men Dustin kommer inte upp, och när Funk ska slå honom i magen med stämjärnet hinner han komma ner från piledriver-spotten. Förutom detta var det en kul match. Vinnare: Dustin Rhodes. ***

– Gene intervjuar Red Bastien och Ray Stevens, ytterligare två dudes jag inte har någon relation till. Stevens är nog mest känd som Ric Flairs största idol och är anledningen till att Ric gjorde sin Flair-flip i varenda match. Ric såg honom brottas som ung och blev så besviken över att inte få se hans Flair-flip (även om den såklart inte hette så när Stevens utförde den) att han mindes detta i flera decennier, så när han själv fick över greppet bestämde han sig för att ALLTID utföra det i sina matcher så ingen som förväntade sig spotten skulle bli besviken. (WON 2020-12-21.)

5. WCW World-champ Ric Flair vs. Barry Windham.
Titelmatch. Col Parker är med in. Han är onekligen bizi ikväll. Betydligt bättre match än jag minns den som. Det är såklart inte en av världens toppworkers 1987-Barry här, och face/heel-dynamiken är lite annorlunda än jag är van vid, men jag blev helt klart positivt överraskad. Barry gör sin superplex för två och Flairs figure-four bryts upp några gånger innan Ric avslutar med cross-body efter 13:24. Detta är säkert ett överbetyg, men jag gillade denna mer än jag trodde. Vinnare: Ric Flair. ***

Detta lanserades som ”Flair mot en lång, blond före detta världsmästare” vilket såklart skulle föra tankarna till Hulk Hogan som ännu inte debuterat (en ”Flair vs. Hogan”-skylt visas i bild här, ofattbart att de valde att visa den även om de redan sajnat honom). Men det var inte helt klart att det skulle bli Barry eftersom han var skadad, men cirka tio dagar innan clearades han och kunde brottas. Inget jag visste dock förrän nu var att det ryktades om att det skulle bli Funk vs. Flair istället, men det faller lite på ”lång” (1.85 är inte så långt i wrestling) och ”blond”.

– Gene intervjuar Don Curtis och The Crusher om whatever.

6. Broadstreet Bully: WCW Tag-champs Nasty Boys vs. Kevin Sullivan & Cactus Jack.
Titelmatch. Den före detta hockeyspelaren Dave Schultz är gästdomare och lovar att detta kommer bli den vildaste matchen i Slamborees historia, vilket är starkt sagt eftersom detta bara är den andra PPVn med det namnet de kör. Cactus ersätter Dave Sullivan som är ute med knäskada. Kanonmatch här! Rå, stiff och noll utfyllnad känns det som. Alla jobbar hårt och precis allt ser ut att kännas ordentligt. Cactus sätter Cactus-clothesline på en soptunna innan han skickas ner från rampen igenom ett bord. Sags knuffar till Schultz mot slutet vilket var en dum idé. Jerry Sags försöker attackera med hans hockeyklubba men Schultz tar den från honom och Cactus däckar Sags med den för tre efter 9:35. Ett rejält fastcount där. Heel-beatdown efteråt men Maxx Payne kommer in för att jämna ut det en smula med ett gitarrslag på Sags innan även Dave Sullivan kommer in och använder sin krycka som vapen mot Brian Knobs. Bra match! Vinnare: Kevin Sullivan & Cactus Jack. ****1/2

Cactus skadade ena axeln och ena örat i Chicago Streetfighten och kunde egentligen inte brottas här, men Kevin Sullivan ringde upp honom och sa sig ”need a fayva”. Dave Sullivan hade som bekant skadat knäet. Cactus hade redan en planerad axeloperation inbokad men eftersom Kevins hela WCW-karriär hängde på matchen gick han med på att hjälpa sin gamla vän. Dessutom lovade Flair, som bokade WCW här, att ”ta dem hela vägen” (göra dem till champs). Det gjorde honom mer sugen, inte för pushens skull utan för att det skulle göra honom med värdefull och därför lättare generera ett fetare lönekuvert. Men innan PPVn var det TV-tapings som skulle bandas, och där hörde Cactus hur Pretty Wonderful drog en promo om hur de tog bältena från Cactus & Sullivan. Detta kom som en överraskning, en negativ sådan, för Cactus. (Detta var som bekant under Disney-taping-eran där man bandade flera veckors, ibland månaders, TV på en gång så det var inget konstigt att Pretty Wonderful skröt om ett bälte de inte vunnit än, ett bälte som inte ens ägdes av de som de tog bältena av.) Cactus insåg då att även om de skulle få bältena skulle de tappa dem snabbt igen vilket han knappast tyckte var att ”gå hela vägen med dem”. Detta visade såklart även på ett större problem i förbundet: Eftersom man planerade jättemycket TV lång tid i förväg fick de hålla sig till planen oavsett vad. Det kan tyckas vettigt men samtidigt farligt eftersom en brottare som skadas före en titelvinst och därmed inte kan brottas kan innebära att de måste slänga x antal matcher med denne som champ bandade innan titelvinsten skulle äga rum. Plus att de som insåg att de pushades bra på en taping kunde ta det lugnare en eftersom de ändå hade sin push, och de som inte pushades något alls behövde inte steppa upp eftersom man ändå hade flera månaders TV klart redan så det kvittade hur bra man gjorde ifrån sig. Vilken soppa.

Wonderful-intervjun i kombination med att de inte användes under tapingen i någon form, ”no interviews, no angles, no run-ins, no matches – no nothing” gjorde att hans motivation var i botten. Btw, Micks pappa och två kompisar var i publiken här. (Have A Nice Day sidorna 352-355 plus 365.)

Detta var första gången, av tre när boken skrevs 2010, som Mick tog smärtstillande under sin karriär. Andra gången var i Hell in a Cell mot Undertaker och tredje gången efter ett misslyckat träningspass 2009. (Countdown to Lockdown sida 20.)

Denna fick röster som både kvällens bästa (148) och sämsta (8) match hos Observers läsare. Att man inte ger den sin röst som bästa match köper jag, men sämsta?

– Gene intervjuar Lou Thesz och Verne Gagne.

7. WCW International World-title: Sting vs. Vader.
Titelmatch (vakant). Harley Race är med in. Sedvanligt bra match mellan dessa båda. Inte deras bästa men samtidigt bättre än det mesta. De här hade verkligen en fantastisk kemi eftersom de dels kompletterade varandra väldigt bra (stort elakt och trovärdigt monster mot sympatisk superbabyface), surade inte om den andra blev för stiff och dessutom var de tydligen riktigt goda vänner privat. Sting var för övrigt en av få som hörde av sig till Vader under hans sista tid i livet. Shawn/Diesel med en stol så Vader sänks av Race, och Sting DDTar och täcker honom för två. Sting med några imponerande suplexes. Vaders moonsault missar och Harley försöker rädda med en diving headbutt men Sting flyttar sig så Vader träffas istället, och Sting sätter flying big splash för tre efter 13:55. Vader surar efteråt medan Schiavone avrundar showen. Heenan låter både oss och Vader veta att han blev blåst på titeln här. Vinnare och ny champ: Sting. ****

SLUTSATS: Showen började lite trevande men från Dustin-Buck och framåt var det fullt ös, förutom de sega HOF-partierna förstås. Sista timmen var fantastisk!

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2021-03-15.)

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: