Hem > WCW PPV 1994 (plus Clash) > 6. Bash at the Beach 1994 (1994-07-17)

6. Bash at the Beach 1994 (1994-07-17)

6. Bash at the Beach 1994 (1994-07-17)

– Denna drog hela 225.000 PPV-köpare vilket var den bästa siffran dittills, och betalade i stort sett hela Hulk Hogans kontrakt. Rätt imponerande.

– Tony, Bobby & Jesse kommenterar i lite olika konstellationer.

– Någon artist sjunger. Orka.

1. TV-champ Lord Steven Regal vs. Johnny B. Badd.
Titelmatch. Sir William är med in. Badd ersätter Sting, men mer om det senare. Hyfsad match men inget speciellt. Regal gör en rollup vid repen men domaren stoppar det så Badd rullar in i en sunset-flip, dock reverserar Regal den för tre efter 10:45. Vinnare: Steven Regal. *1/2

– Gene Okerlund introducerar Antonio Inoki för publiken (möts av tämligen ljumna applåder) när Regal avbryter och säger sig spöat alla japanska motståndare han mött och därför vill möta slutbossen Inoki. Fast med andra ord. Detta sätter upp deras match på Clash. Min teori när jag såg detta var att bytet från Sting till Badd i öppnaren var att de ville ge Regal en ren vinst för att byggas upp mot Inoki, något han nog inte skulle fått mot Sting. Detta bekräftades när jag efter matchen läste Dave Meltzers PPV-rapport i WON.

2. Guardian Angel vs. Vader.
Harley Race är med in. Bra match! Jag har alltid tyckt att de hade en bra kemi och gått många bra matcher ihop, men när jag gjorde research såg jag att de bara mötts i sex TV/PPV-matcher. Trodde de hade mötts betydligt fler gånger men tydligen inte. Stiff och trovärdig match som tar vid efter Spring Stampede, där Angel – då The Boss – vevade loss med sin batong så mycket att han blev fråntagen sin polisstatus och därför fick ändra gimmick. Bra bokning! Dock var väl inte den nya gimmicken sådär jätterolig, men jag gillar hur de gjorde ändringen från Boss till den. Vader fladdrar ut i en sunset-flip men Angel blockerar. Vaderbomb sätter upp moonsault, och här var det nog meningen att Angel skulle akta sig. Vader vrålar nämligen ”MOOOVE!” åt honom när han kliver över honom mot hörnan, men det verkade han antingen inte hört eller förstått. Det får mig att tänka på en väldigt kul story när han tog emot Jim Cornette från ställningen i en Scaffold-match på Starrcade 1986. Eller missade, precis som han gjorde här. Corny bumpade ner och skadade knäet, och efteråt behövde han hjälp av Boss – då Big Bubba – att ta sig backstage. Corny meddelade honom att han var skadad på riktigt och behövde stöttning ut, men Bubba hjälpte honom knappt. När de kom backstage surnade Corny till och undrade varför han inte hjälpte honom mer, han sa ju faktiskt ”I’m shooting, I’m shooting!” varpå Bubba glodde storhögt på honom och sa ”Oh, I thought you said ‘I’m shitting, I’m shitting!'”. Nåväl. Åter till Bash. Vaders moonsault missar. Inte. Angel verkar som sagt missat att han skulle flytta sig. Han säljer dock den, det gör man automatiskt när man får en 204 kilo tung bowlingkägla rakt på korsryggen. Vader ser förvirrad ut, han skulle ju egentligen börjat sälja ”missen” men eftersom den inte blev av får han snegla på Angel som också säljer. Båda reser sig och börjar veva, och ASngel suplexar honom tjusigt. Ref-bump. Harley ger Vader en batong för den sämsta vapenhanteringen jag någonsin sett. Vader håller den bara i handen medan Angel matar in slag i ansiktet på honom. Till slut tar Angel batongen och funderar på att använda den, men medan han ber publiken om deras åsikt vaknar domaren, ser Angel med batongen och diskar honom efter 7:58. Lite klen finish på en annars bra match, som det trots allt var även om moonsault-missen fick mycket utrymme i texten. De ville inte jobba ut Angel i sin ”första” match med en gimmicken, men samtidigt ville de hålla Vader stark. Vinnare via DQ: Vader. ***

3. Dustin Rhodes & Arn Anderson vs. Terry Funk & Bunkhouse Buck.
Col. Robert Parker och Meng är med in. Arn lockar upp med Buck i början, men det bara för syns skull. Tag direkt till Dustin som står för resten av matchen för sitt team. Dustin ser som vanligt fantastisk ut och gör bland annat en tjusig bump ut över trappan. Han ser ut att klara Buck och Funk på egen hand tills se blir för svåra och använder honom som slagpåse istället. Han gör dock sin egen comeback och taggar in Arn, inte för att han måste utan för att han vill ge Arn en chans att skina, men Arn vänder såklart och DDTar honom innan han lägger Funk över honom för tre efter 11:37. Heel-beatdown efteråt för att sätta upp Fall Brawl. När det begav sig hade jag ingen som helst tanke på att Arn skulle vända här, så efter Owens vändning mot Bret måste detta vara den heelturnen jag reagerade på starkast. Vinnare: Funk & Buck. **3/4

– Gene intervjuar Ric Flair och Sherri. Ric är störtglad över Arns heelturn och tänker besegra Hulk Hogan senare ikväll.

4. US-champ Steve Austin vs. Ricky Steamboat.
Titelmatch. Inte helt oväntat en väldigt bra match. Storyn är att när Austin inser att Dragon är svårbesegrad försöker han istället diskas för att kunna behålla bältet den vägen. Dock hindrar Steamboat det, först genom att skinna katten vid utkast och sedan genom att övertala domaren att inte diska Austin när han ger sig på honom. De byter rollups och Austin reverserar en cross-body för tre (med hjälp av repen) efter 20:16 för att sätta upp en naturlig returmatch på Clash 28. Detta kom att bli Steamboats sista PPV på femton år. Vinnare: Steve Austin. ****

– Backstage: Stud Stable firar vinsten och Arns heelturn, och Buck med bar överkropp ser ut som Kenny Omega om han hade valt heroin istället för wrestling som sysselsättning.

5. WCW Tag-champs Kevin Sullivan & Cactus Jack vs. Pretty Wonderful.
Titelmatch. Dave Sullivan är med in. Ganska långsam match där de verkar ta matchen flera varv för mycket. Det blir aldrig dramatiskt och babyfacen får aldrig skina. Är mest en match som är helt okej rent tekniskt, men eftersom den är så pass lång (tjugo minuter) tappar den all goodwill mot slutet. Matchen är så dramatisk att publiken roar sig med att göra vågen av tristess. I veckans Bra WCW-timing noterar Tony att arenan har uppnått ”full capacity” samtidigt som kameran panorerar och visar mängder med tomma stolar. Mot slutet lyckas de strukturera matchen så pass mycket att det faktiskt blir lite dramatiskt med hetta på Kevin och tag till Cactus, men Paul Roma håller fast Cactus så Paul Orndorff kan pinna honom i en slarvig spot efter 20:13. Det känns som att de hade behövt korta ner matchen med sju minuter för att tighta till den, men rent tekniskt var den inte dålig. Bara utdragen och odramatisk. Vinnare och nya champs: Pretty Wonderful. *1/2

Mick var livrädd inför denna eftersom han redan var skadad och inte ville bli ännu mer skadad eftersom han sagt upp sig och behövde brottas för att dra in kulor. Han kallar detta sin sämsta PPV-match någonsin (åtminstone när boken skrevs 1999) och säger att den var ungefär nitton minuter för lång. (Have A Nice Day, e-boken, sida 229.)

6. WCW World-champ Ric Flair vs. Hulk Hogan.
Titelmatch. Jimmy Hart, Mr. T, Shaq och Sherri är med in. Jag vet inte om det var en medveten bokning (eller ren slump) att detta är den enda matchen på hela kvällen som vinns av en babyface. Ursäkta spoilern. Jag skulle inte vilja säga att detta var en supermatch men hela paketet gjorde att det blev en väldigt, väldigt underhållande match. Hela inramningen med två legender mot varandra för första gången (blinkblink), publikhettan, diverse kändisar vid ringside och Michael Buffer som ring-announcer gör att detta känns som en oerhört big deal. Inte ens att Hogan introduceras före Flair tar bort känslan. Flair och Sherri kör ungefär all fuffens de hinner med i de klassiska spotsen (Sherri stryper Hogan, Flair använder knogjärn etc) innan Hulk avslutar med big boot och legdrop efter 21:53 till en hög pop. Vinnare och ny champ: Hulk Hogan. ***1/2

Detta var första gången en match mellan dessa slutade via pinfall, i WWF gick de cirka 35 matcher som alla slutade via antingen countout eller DQ.

Tydligen var originalplanen här antingen Hogan & Flair vs. Rude & Mr. Perfect eller Hogan & Sting vs. Flair & Rude, antagligen för att suga lite längre på karamellen med singelmatch mellan Hogan och Flair. Plus att Rude skadades och pensionerades och Perfect aldrig skrev på. (WON 1994-05-30).

– Showen avrundas med Tony och Heenan vid båset och sedan en Hogan-promo backstage. Har alltid känt att det drar ner showen att låta kommentatorerna runda av showen eftersom det känns som att man låter tittarna varva ner innan showen är över, det vore väl bättre att avsluta med Hogan poserande i ringen? Det kanske var lite för mycket WWF-bokning över det men det hade nog varit bättre än detta.

SLUTSATS: Steamboat-Austin var såklart bäst rent tekniskt och Hogan-Flair kändes som big deal vilket var de två höjdpunkterna. Angel-Vader och Dustin-matchen var underhållande så de enda svaga matcherna var Cactus-matchen och öppningsmatchen.

Tummen upp.

(Den här recensionen skrevs 2021-03-23.)

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: