Hem > WCW PPV 1994 (plus Clash) > 7. Clash of the Champions 28 (1994-08-24)

7. Clash of the Champions 28 (1994-08-24)

7. Clash of the Champions 28 (1994-08-24)

– Tony Schiavone & Bobby Heenan kommenterar.

– Detta är en tämligen historisk show eftersom Hogan-Flair blev den dittills mest sedda NWA/WCW-matchen på kabel-TV någonsin. Min gissning är att lite berodde på att de som zappade in och såg Hogan ligga och kvida efter ninjaattacken blev intresserade av hur det skulle utvecklas och stannade kvar/zappade tillbaka senare på kvällen. (WON 1994-09-05.)

– Amerikanska nationalsången uteblir på utgåvan på grund av tekniska problem men jag ska försöka försöka stå emot att gråta mig till sömns inatt. Jag lovar inget men ska försöka.

1. WCW Tag-champs Pretty Wonderful vs. Nasty Boys.
Nontitle. JIP efter reklampausen. Detta var bara deras andra match och den enda i hela serien som vanns sav Pretty Wonderful var den första. Ursäkta spoilern btw. Lite märklig ”faceturn” för Nastys dock. De var heels mot Stars and Stripes i juni, åkte på NJPW-turné och återvände som babyfaces lagom tills Dustin och Dusty behövde två nasty tag-partners. Okej match här, publiken är nämnvärt engagerade men det tror jag mest beror på att de inte smält faceturnen än. Plus kanske att det är nontitle, sådant brukar sällan bidra positivt till engagemanget. Blacktop Bully, ej kallad så förstås, sitter i publiken och kallas ”irate fan” av Tony. Hetta på Jerry Sags och tag till Brian Knobs som rensar, men fortfarande tas de inte som babyfaces av publiken. PW gör ”Power-Plex” (vanlig suplex) på Knobs men samtidigt kommer Sags flygande med en elbow på Paul Orndorff. Både Knobs och Orndorff ligger ner för räkning men domaren väljer att räkna på Orndorff (även om Sags inte var den legale) för tre efter 9:39. Jag trodde bergis de skulle börja tjafsa om legaliteten och/eller dubbel-pin men Nastys annonseras som vinner och så går vi raskt vidare i programmet. Vinnare: Nasty Boys. **

– Hulk Hogan ska intervjuas med attackeras av en svart ninja som rör sig betydligt bättre än Brutus Beefcake någonsin gjort. Det blir lite ofrivillig komik när en drös funktionärer står över Hogan och ser mer uttråkade än oroade ut. Vi får veta att Sting är på väg till arenan för att ersätta Hogan om han inte kan brottas. Vi får naturligtvis uppdateringar om detta hela showen igenom.

På riktigt var det förstås Arn Anderson men skulle föreställa Curt Hennig, vilket ändrades till Brutus Beefcake när Hennig valde att fortsätta casha in sina försäkringspengar hos Lloyds of London. Detta måste nog anses som Beefcakes räddning, även om han var Hogans kompis hade han inte mycket att bidra med 1994/95, brottningen saknades helt och både namnet Brutus Beefcake och gimmicken The Barber ägdes av WWE så han hade ändå behövt komma på nytt namn och ny gimmick. Då var det nog smart att vända honom heel istället för att bli Barber light som babyface. Fast oavsett vilket, att anställa BRUTUS BEEFCAKE sex år före millennieskiftet känns idiotiskt.

2. US-champ Steve Austin vs. Ricky Steamboat.
Titelmatch. Om Austin diskas blir han av med bältet. Känns lite bakvänt, sådant passar ju bättre en face som då kan provoceras fram till att göra bort sig med att veva loss. Men storyn är förstås att Austin inte ska kunna ta den lätta vägen ut (som på Bash där Ricky hivades över repet men valde att skinna katten tillbaka för att matchen skulle fortsätta). Sådant här minns jag samtidigt som jag behöver googla mitt eget postnummer. Kanonmatch såklart. Något som är mindre kanon är att detta kom att bli Steamboats sista TV-sända match i förbundet. Han skadades i matchen och tvingades pensionera sig (förutom ett gästspel i WWE 2009). Nåväl. En säkerhetsnisse smyger fram och uppdaterar oss om vad som hände med Hogan i segmentet före, men det är totalt poänglöst eftersom han bara upprepar det vi själva kunde se. Dramatisk match trots att jag såklart vet hur den slutar. Austin skickar ut Steamboat över toppen (antar det var ren ryggradsreflex i kayfabe) men han skinnar katten tillbaka, Austin går för bodyslam men Steamboat vänder till small package för tre efter 16:09. Säg, var han vi sett denna finish förut tro? Vinnare och ny champ: Ricky Steamboat. ****1/4

– Honky Tonk Man-musikvideo som inte skiljer sig så mycket från hans WWE-låt. Ytterligare en relik från WWE som fått nytt liv i Atlanta.

– Videopaket med Dustin Rhodes och Dusty Rhodes med en fantastiskt passionerad promo av Dusty. Sådant görs inte idag! Sorgligt nog var de inte på bästa termer här, tvärtom pratade de i stort sett enbart när det hade med den här anglen att göra, i övrigt hade de ingen kontakt. Dustin var gift med Terri Runnels, som Dusty inte gillade, vilket var största hindret i relationen men lyckligtvis skulle de komma att få en betydligt bättre relation några år senare. (Dustin berättar detaljerat om detta i sin självbiografi.)

3. Dustin Rhodes & Dusty Rhodes vs. Terry Funk & Bunkhouse Buck.
Mellan Royal Rumble 1991 och denna gick Dusty bara en enda match, en tag med Dustin i Japan mot Kim Duk & Masa Saito. Col Robert Parker och Meng är med in här. Underhållande liten match, inte tekniskt bra men storylinemässigt fantastisk och det ser onekligen ut som en ”äkta” fight i den mån en wrestlingmatch kan se legitim ut. Dusty är mest med i början och slutet. Dustin sköter förstås det mesta i ringen, blir slagpåse men taggar in farsgubben mot slutet för rensning. Arn smyger in och lägger sig i för DQ efter 7:19. Efteråt sänker Stud Stable några jobbers förklädda till funktionärer. Dusty går för sin elbow på Meng, men inser att det inte kommer märkas på honom så han letar upp en träpall han slår honom i skallen med. Men Meng no-säljer och heel-beatdown avrundar. Kul match för att sätta upp WarGames månaden efter på min favoritgala i WCW. Vinnare via DQ: Dustin & Dusty. **1/2

– Gene Okerlund intervjuar Ric Flair, som säger att han föredrar att Hogan lämnar över bältet personligen.

4. TV-champ Lord Steven Regal vs. Antonio Inoki.
Nontitle. Sir William är med in. Det är stor humor att de lyckas hitta en (1) leende asiat i hela lokalen under Inokis entré, lite senare hittar de ytterligare ett fåtal de fokuserar på för att vi ska tro Inoki är över. Ännu en nontitle-match ikväll, men denna känns mer logisk eftersom Inoki knappast befattar sig med fjuttiga bälten som detta. Ganska tråkig match, den är väl tekniskt bra men Inokis stil har alltid tilltalat mig och han avslutar med en sleeper efter 8:41. Regal försökte men detta var bara en påse luft. Vinnare: Inoki. DUD

Enligt kontraktet mellan WCW och NJPW stod det att Inoki skulle få välja motståndare själv här. Han valde – inte helt överraskande – Regal och sa åt honom att vara stiff, så i början sparkade han Inoki i magen så han tappade andan vilket drog ner matchen. Men Inoki gillade matchen och det var nog ändå det viktigaste. (Regals bok sidorna 124 och 129).

5. WCW World-champ Hulk Hogan vs. Ric Flair.
Titelmatch. Jimmy Hart, Brutus Beefcake och Sherri är med in. Till precis allas (ingens) stora chock väljer Hulkster, med bandagerat ben, att brottas istället för att lämna över bältet. Ingen vidare match. Och konstigt bokad eftersom Hogan, trots sitt skadade ben, dominerar 75% av den i början innan Flair attackerar och bearbetar knäet. Hulk gör comeback men Sherri nitar honom på knäet med sin ena sko så han rullar ut ur ringen och äter en countout efter 14:26. Ganska blekt slut, och tanken var att Flair skulle vinna bältet först men det ändrades någon timme innan matchen Arn (under mask) och Flair dubbelteamar Hulk efteråt innan Sting rusar in och jagar ut dem. Beefcake syns in till, ingen aning om han lämnade ringside under matchen eller om jag bara missade honom. Michael Buffer, som drog in en normal arbetarårslön vid varje framträdande, utbrister att Flair vann bältet, och när han blev rättad säger han att det inte kan byta ägare via diskning. Fantastiskt. Vinnare via countout: Ric Flair. **

Hogan hade creative control och ansåg det – inte helt oväntat – bäst för sin karaktär att behålla bältet här, även om han drog in $300.000 på den vilket måste anses skapligt för en enda match. Jag förstår än idag inte varför han inte kunde jobbat bältet här för att sätta upp en ännu större returmatch senare under året. Han attackerades dessutom innan matchen och de kunde säkert bokat in diverse annan fuffens under matchen så Flair hade vunnit bältet så orent det bara gick, men ändå tyckte Hogan inte det var läge än. Visserligen vann han det så sent som månaden innan men bälten sköttes annorlunda i WCW än i WWE (i WWE var det vanligare att babyfaces hade bälten länge medan man i WCW hade det på en heel som jagades av diverse babyfaces).

SLUTSATS: Trivsam show helt klart. Inoki-köret var tråkigt men resten tjänade sina syften så det blir en stark tumme i mitten här.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2021-04-18.)

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: