Hem > WCW PPV 1994 (plus Clash) > 8. Fall Brawl 1994 (1994-09-18)

8. Fall Brawl 1994 (1994-09-18)

8. Fall Brawl 1994 (1994-09-18)

– ”A big joke among the wrestlers is that at the 9/18 War Games that Arn has the best body of the eight, a far cry from the original War Games where Arn’s body used to be the butt of every genetic joke when the promotion was headlining with the likes of Road Warriors, Lugers, Stings, Flairs, Windhams, Nikitas, Sids, etc.” – WON 1994-08-29

– Detta är tveklöst min favoritgala i WCW. Inte den bästa rent betygsmässigt men som mark tyckte jag att nästan allt klaffade, mina favoriter vann de flesta matcherna och jag älskar själva konceptet med fyra mot fyra, något jag började gilla redan på Survivor Series 1993. Såklart spelar det in att jag ser den med ett nostalgiskt skimmer framför ögonen men det är omöjligt att undvika.

– Tony Schiavone & Bobby Heenan kommenterar.

– Nationalsången sjungs av en kåntrytjomme med hatten i handen istället för på huvudet.

1. TV-champ Lord Steven Regal vs. Johnny B. Badd.
Titelmatch. Sir William är med in. Bra match, speciellt med nostalgin i åtanke. Regal hade behållit bältet med diverse fuffens vecka ut och vecka in så det var oerhört tillfredsställande att se honom äntligen bli av med det. Det där var en spoiler btw. Heenan noterar att vi har ”more moves here in the first five minutes than on the entire Michael Jackson honeymoon.” Tony, efter en stunds tystnad: ”Do you write these down before the telecast?” Bobby: ”Write what down?” Tony: ”Nevermind.” Blacktop Bully gapar i publiken. Vi får några bra nearfalls innan heelsen kolliderar och Badd tar hem matchen med en backslide för tre efter 11:10. Och i typisk WCW-anda hade de redan bandat Badd med TV-bältet innan detta så resultatet här var ingen större överraskning för de som läste spoilers (vilket såklart var betydligt färre före internets intåg). Vinnare och ny champ: Johnny B. Badd. **1/2

– Recap av Hogan-Flair på Clash med ”WE WANT FLAIR”-chant i bakgrunden.

2. Loser Leaves WCW: Kevin Sullivan vs. Cactus Jack.
Detta kom såklart att bli Micks sista WCW-match. Han var i Österrike för en show dagen innan (han fick brottas indies under uppsägningen om han genomförde denna matchen) och hann till arenan en kvart före showen började. Bobby noterar att matchen gäller ”championship of the nuthouse”. Dave Sullivan, eller ”Bathrobe Dave” som Bobby kallar honom, är med sin kayfabe-bror in. De börjar veva direkt och jag hör inte matchklockan så det blir ingen exakt matchtid. Kevin slammar ner Cactus från hörnan och ut på cementgolvet i den enda spotten i hela matchen som inte var improviserad. Lite roligt att när de kom överens om den spotten undrade Kevin om han ”skulle stå på golvet eller apronen?” varpå Mick replikerade att ”på golvet når du inte upp*”. Cactus fortsätter misshandla sin egen kropp genom att backdroppas på betongen och även sälja en clothesline där. Dave stoppar Cactus från att använda en stol, men han är rätt objektiv då han även stoppar Kevin som försöker göra detsamma. Kevin surnar till och gormar på sin bror när Cactus chargar, Kevin flyttar sig så Cactus kolliderar med Dave innan Kevin rullar upp Cactus för tre efter cirka 5:29. De kanske borde pratat ihop sig så de inte hade två likadana finishers i rad. Vinnare: Kevin Sullivan. **1/2

(* Have A Nice Day sidorna 376-377.)

– Gene Okerlund intervjuar Studd Stable i ett awesome segment.

– Nick Bockwinkel, Ricky Steamboat och Steve Austin i ringen. Dragon skadade ryggen på Clash och måste lämna tillbaka bältet eftersom han är för skadad för att kunna försvara det, och han skulle aldrig komma att gå fler matcher i förbundet. Detta måste vara känslosamt på riktigt för honom. Det var säkert även känslosamt för Austin som kallat Steamboat för sin favoritmotståndare. Men det gick snabbt över till ilska för Steamboat när WCW valde att sparka honom eftersom han inte kunde brottas längre. Inte nog med att de valde att inte förlänga kontraktet som löpte ut två månader efter detta, de lät honom gå nästan direkt efter detta så han fick inte ens betalt för sina sista åtta veckor. Han tycker dessutom det var risigt gjort mot fansen att annonsera matchen när de redan innan visste att han inte skulle kunna gå matchen här. Lite fult kan tyckas men det var inget specifikt för WCW för övrigt, det hände i WWE också, exempelvis Survivor Series 99. (Hans RF-shoot.)

– Nåväl, detta resulterar som bekant i…

3. US-champ Steve Austin vs. Jim Duggan.
Titelmatch. Inte mycket till match förstås, Austin protesterar å det bestämdaste att han var kontrakterad att möta STEAMBOAT och ingen annan, äter en backdrop och Duggan pinnar honom efter 0:35. Idag tycker jag förstås det vore betydligt roligare med Steamboat-Austin här men 1994 var jag inget fan av långa tekniska matcher så jag totalälskade vad vi fick istället. Och nostalgimässigt sitter känslan fortfarande i. Jag kan förstås förstå tanken med att låta en babyface vinna för att kompensera för den uteblivna matchen, men det borde väl funnits andra än Duggan att fylla den luckan? Denna blev, kanske inte helt oväntat, vald till årets sämsta match av RSPW. Kanske mest för att den symboliserade Hulk Hogan och hans intåg i WCW vilket inte såg som positivt av ”näthatarna”. För jag kan inte tycka den ens borde räknas som en match. Vinnare och ny champ: Jim Duggan. NR

Duggan har sagt, både i diverse shoots och i sin bok, att han och Austin aldrig kom riktigt överens eftersom Austin var en Flair-kille och Duggan var mer en Hogan-kille.

Meltzer skrev att detta var en trist helg för Austin. Inte nog med jobbandet på rekordtid här, hans hus översvämmades dagen före. (WON 1994-09-19.)

Något jag inte själv tänkte på förrän jag såg Scott Keith nämna det i sin recension var att detta var det sista vi fick se av Steamboat och Foley i förbundet, och även början på slutet för Austin vars WCW-karriär aldrig återhämtade sig efter detta. Ganska symboliskt med Hogans intåg kort före.

– Gene intervjuar Duggan, som firar vinsten men passar även på att gorma åt Flair att Hogan kommer ta hand om honom, TOUGH GUY!

4. WCW Tag-champs Pretty Wonderful vs. Stars and Stripes.
Titelmatch. Helt okej men samtidigt oanmärkningsvärd match. Det var inget fel på den men jag antecknade i stort sett ingenting mer än heat, het tag och finishen. Och att Blacktop Bully blir så ohanterlig att han slängs ut av vakterna. Marcus Bagwell blir slagpåse och Patriot rensar efter en het tag. Dock missade domaren att se den och godkänner den därför inte. Patriot avslutar Roma med en Uncle Slam men domaren anser som bekant att Bagwell är den legale. Orndorff piledrivar Bagwell vid ringside och skickar in honom i ringen så Roma kan rulla över honom för tre efter 13:00. Vinnare: Pretty Wonderful. **1/2

Roma har sagt att både han och Orndorff ogillade Bagwell. Roma tyckte väl bara att han var en kass wrestler men Orndorff HATADE honom. Och han verkade inte varit den enda. (RF-shoot med Roma 2013.)

– Gene intervjuar Team Dusty, där Dusty namedroppar den nioåriga Cody vilket måste en av de första gångerna det refereras till honom i wrestling. Bra promo, speciellt av Dustin som är superpassionerad. Nastys är sina vanliga hetsiga jag och redo för fight medan hövding Dusty noterar att Stud Stable kommer få däng.

– Sting, Vader och Guardian Angel kommer in för triangelmatchen. Slantsingling (lika legitim som en Star Wars-film) avgör vilka två som möts först, och vinnaren går vidare mot den tredje. Och vinnaren i den matchen får en titelmatch någon gång i framtiden. Jag minns inte om det framkom på TV3 hur reglerna skulle se ut om det blev en draw, men enligt Meltzer gick WCW ut med att om totaltiden för båda matcherna översteg trettio minuter skulle det avgöras via övertid på fem minuter. Om ingen hade vunnit där skulle de, efter en kort vila, mötas i ytterligare fem minuter och så skulle de göra tills de hade en vinnare via pin/sub/countout/DQ. Men de kom på att de inte ville att varken Sting eller Vader skulle behöva jobba vilket gav oss slutet vi fick. Inget fel i det i sig, men att hypa en regel på TV och sen ändra på PPVn känns lite lökigt. Detta på samma show som de lanserade en skadad Steamboat på, som de visste inte skulle kunna brottas.

5. Triangle Elimination: Guardian Angel vs. Vader.
Harley Race är med in. Angel ser legitimt uppgiven ut, nästan gråtfärdig, under sin entré. Ingen aning varför dock. Underhållande match även om de har gjort bättre. Vader clotheslinar domaren av misstag varpå Angel sänker Vader med en Bossman-slam. Eller ”his finishing maneuver!” som Heenan kallar den. Det är inte lätt att hålla reda på vad det greppet heter varje given vecka. Harley skallar Angel och Vader avslutar honom med en Vaderbomb efter 7:07. Det märktes inget av Angels uppgivenhet under matchen. Vinnare: Vader. **3/4

6. Triangle Elimination: Sting vs. Vader.
Harley är förstås fortfarande vid ringside. Sedvanligt bra match mellan dessa båda, och väldigt dramatisk vilket är imponerande eftersom jag sett den ohälsosamt många gånger och därför vet exakt hur alla delmatcherna går. Jag kan knappt nämna några andra parningar med bättre kemi än denna. Kanske Flair-Steamboat eller Rock-HHH. Det märks att de litade fullt ut på varandra i ringen vilket troligen spelar in ganska mycket på kvalitén (Sting var som bekant den enda från branschen som var i kontakt med Vader på hans dödsbädd). Sting vänder suplex på Harley vid ringside. Gubben kan (kunde) än! Vader åker också på en suplex, den var också imponerande men mest på grund av Vaders storlek. Stings flying big splash träffar knän. Var tanken. Vader verkar misstimat spotten och inte hunnit få upp knäna så Sting satte en vanlig splash, varpå det tar några sekunder för Sting att samla sig och inse att Vader glömde blockera. Så han gör en vanlig splash där Vader hinner parera med knäna. Det var det enda jag kunde klaga på i hela matchen, men det var en så pass liten botch att den inte påverkade helheten alls. Vader hoppar in i powerslam innan tidsgränsen på femton minuter går ut efter 16:46. Fråga inte. Övertid: Sting sätter samoan-drop från hörnan (!) men Vader sätter en powerbomb och tar täckning medan tiden på fem minuter går ut efter cirka 5:00 (ingen klocka i början). Det där brukar annars vara en babyface-spot att i teorin vinna på pin/sub när tidsgränsen går ut. Men jag gillar hur starkt de bokat Vader här för att bygga upp honom mot Hogan. Sudden Death, det vill säga den första att falla i ringen förlorar: Angel kutar in och attackerar Harley som tack för senast, och medan domaren motar ut dem sänker Sting Vader i ringen. Men utan domare går det inte att vinna. Den maskerade liraren som attackerade Hogan smyger in och däckar Sting varpå Vader kan samla sig och resa sig lagom till domaren återvänder till ringen och avslutar matchen till Vaders fördel efter 1:53. Kanonmatch! Jag överskattar den säkert eftersom jag blandar in nostalgin men jag älskar denna matchen. Inte bara bra match i sig, Vader imponerade genom att brottas i över 30 minuter totalt och ändå kändes det aldrig som om den drog ut på tiden. Vinnare: Vader. ****1/4

– Dags att döda lite tid innan mainet. Inget fel i det, speciellt inte som att de måste ha tid till att fixa till buren, men nästan trettio minuter tyckte jag var alldeles för länge att vänta. Först har vi Hogan och Flair via länk för att sätta upp Halloween Havoc, och därefter intervju med Studd Stable med tillhörande recaps av fejden och att Parker ersätter Meng som bannas eftersom han var för awesome i uppbygget, eller något. Det är inga dåliga segment men skrek verkligen tidsdödande. Hogan-Flair var förresten inte live utan bandades flera veckor i förväg enligt Meltzer.

7. WarGames: Dustin Rhodes, Dusty Rhodes & Nasty Boys vs. Arn Anderson, Terry Funk, Bunkhouse Buck & Col. Robert Parker.
Meng – Stud Stables samoanske Terminator – är med in. Dustin och Arn börjar eftersom de har bäst kondis i respektive team. #3 är Buck och #4 är Jerry Sags. Det är inte så mycket att anteckna mer än att det är ett sjujäkla vevande i ringen som är svårt att göra rättvisa i text. #5 är Funk som vevar med sin ena stövel innan Sags piledrivar honom så han faller ner mellan ringarna. Bara Funk kan göra något sådant och ändå ha hedern i behåll. #6 är Brian Knobs som gnider Arn mot buren vilket Bobby noterar är som att ”trycka en tomat mot en gallerdörr”. Parker gör sig redo för sin entré och går ner åtta kilo i ren svett under tiden. Han var en klart underskattad worker som var oerhört karismatisk och animerad utan att gå över gränsen till buskis. Fin linje där man måste hålla sig inom. #7 är Parker. Jag älskar hur han börjar med att ge Dustin en rejäl högerkrok, men får själv ont i handen! Parker blir genast sur och tar ut det på Dustin med en rejäl spark i magen för att hans ansikte gjorde att hans hand fick ont. Sen börjar han veva med ett skärp. Bra hetta här btw. #8 är förstås Big Dust som rensar med armbågar åt alla innan han knycklar i Parker i en figure-four och några elbows senare från Nasty Boys ger Parker upp efter 19:07. Underhållande match. Avsaknaden av blod brukar vara den största kritiken matchen brukar få, men jag tyckte faktiskt det gick precis lika bra utan här (även om de kanske skulle lugnat ner sig med alla ”tomater i gallerdörr”-spots i det läget). Vinnare: Team Dusty. ****

Jerry Sags är/var förresten gift med Dustys syster.

Arn tyckte det var jättekul att brottas med/mot Funk och att Buck är bra mycket bättre wrestler än han fick visa i WCW eftersom det var en så limiterad gimmick. Jag har nog aldrig sett honom som något annat än Buck förutom hans cameos som Jack Swaggers pappa i WWE. (Arns RF-shoot.)

Denna matchen visades på sista avsnittet av WorldWide 2001-03-21, som behövdes drygas ut när WCW-TV pausades i och med uppköpet.

Enligt både Dusty (WarGames-DVDn) och Eric Bischoff (83 Weeks 2020-09-14) bajsade Parker ner sig under matchen och Bobby nämnde på color (efter matchen) att han ”hade råkat ut för en liten olycka i byxan”. Enligt Bischoff ser man att Parker undviker att visa rumpan i matchen när det hänt men även om jag visste om det innan tittningen var det inget jag tyckte märktes alls.

– Gene, Tony och Heenan avrundar för att döda den tiden som finns kvar av PPVn.

SLUTSATS: Helt klart min favoritgala i WCW, inte nödvändigtvis den BÄSTA. Jag har alltid gillat fyra vs. fyra-matcher och som mark var det väldigt roligt att se både Regal och Austin bli av med sina titlar. Plus att jag var (och är) ett fan av Badd och Duggan. Cactus-Sullivan var kort men bra och tag-matchen var helt okej. Triangelköret var höjdpunkten men även maineventet var superkul. Med nostalgiglasögon förstås, utan dem på sig hade jag nog bara rekommenderat Sting-Vader.

Tummen upp!

(Den här recensionen skrevs 2021-04-26.)

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: