Hem > WCW PPV 1994 (plus Clash) > 10. Clash of the Champions 29 (1994-11-16)

10. Clash of the Champions 29 (1994-11-16)

10. Clash of the Champions 29 (1994-11-16)

– Tony Schiavone & Bobby Heenan kommenterar.

– Vi inleder med en intervju med Col. Parker (med Meng) för att hypa Arn Anderson & Bunkhouse Buck mot Tag-mästarna på Saturday Night, en match som redan var bandad när detta gick. Även om de riktiga nördarna säkert redan läst spoilers från TV-tapings före detta och listat ut ett titelbyte här tror jag även mainstream-fansen hade det på känn eftersom heel vs. heel sällan gjordes vid den här tiden.

1. WCW Tag-champs Pretty Wonderful vs. Stars and Stripes.
Titelmatch. Babyfacen sa på TV att Patriot skulle demaskera sig och teamet splittras om de inte lyckades knipa titlarna här, här säger Gary Michael Cappetta att ”bara” titlarna och demaskeringen är på spel. Rätt tråkig match måste jag säga. Innan jag drog igång WCW-projektet mindes jag de här matcherna som väldigt bra men av någon anledning klickade det aldrig. Om det var för Pretty Wonderfuls något återhållsamma entusiasm att möta Marcus Bagwell eftersom de ogillade honom privat vet jag inte men det kan säkert spela in. Med tanke allas talang borde matcherna varit klart bättre. Det bästa i hela matchen, som tekniskt sett skede före den, var när Paul Orndorff ville börja fightas med en tönt i publiken istället. Gällande Orndorff slog det mig precis att jag faktiskt inte visste om han levde fortfarande eller inte så var tvungen att kolla upp det. Japp, när detta skrivs lever han (om han inte dött PRECIS JUST NU förstås). Nåväl. Hetta på Bagwell när en kameraman hamnar mitt i en spot, men de går raskt vidare i matchen. Patriot taggas in och rensar men blir utfintad av Paul Roma. Orndorff suplexar Bagwell och meningen är att Roma ska avsluta med en flying big splash. Dock knuffas han ner i hörnan av Patriot. Samtidigt ligger Orndorff och väntar på en flygande Roma, som inte kommer, och domaren räknar både på hans och Bagwells axlar (Orndorff har inte släppts suplexgreppet) och Bagwell får upp ena skuldran före tre och pinnar därmed Orndorff efter 10:08. Ganska lökig finish som varken såg bra ut eller var tydlig så ingen fattade hur matchen slutade innan domaren meddelade det. Vinnare och nya champs: Stars and Stripes. **

Orndorff led av en knäskada sedan en tid tillbaka och ersattes på houseshows med HHH mot Nasty Boys dagarna före detta, gick denna på Clash och tog några veckors ledigt för att kurera nämnda knä. Dock blev det inte så mycket mer med Pretty Wonderful som tagteam ändå, detta kom att bli deras sista match i något större sammanhang. Roma gjorde ju bort sig på Superbrawl och försvann inte långt efter.

Gällande Stars and Stripes blev detta deras sista (av bara två) PPV och Patriot försvann några månader senare till AJPW. Detta kom som en liten överraskning för mig, men jag hade för mig att deras stint var längre än så med betydligt fler PPV-matcher.

2. TV-champ Johnny B. Badd vs. Honky Tonk Man.
Titelmatch. Snäppet bättre än på Halloween Havoc vilket i ärlighetens namn mest handlar om att denna var kortare. Dave Meltzer tyckte den var kass men ”no worse than expected” vilket kanske inte är något man skriver ut och ramar in på väggen om man är Badd eller Honky. Ref-bump men han piggnar till direkt för att se Honky använda gitarren för DQ efter 6:14. Ännu ett slag med gitarren efteråt sätter upp en returmatch på Starrcade som inte blev av (mer om det i Starrcade-recensionen). Honkys WCW-stint var nog den minst intetsägande stinten för någon någonsin. Vinnare via DQ: Johnny B. Badd. 1/2*

– Promo med Butcher, Kevin Sullivan och Avalanche i för mainet.

3. Nasty Boys vs. Harlem Heat.
Detta var bara andra matchen i deras Best of 10.000-serie som säkert fortfarande pågår. Det är nog den mest uttjatade parningen jag kan minnas från WCW. Matcherna var väl okej men jag tröttnade väldigt fort på den. Hetta på Brian Knobbs och tag till Jerry Sags som rensar. Stevie Ray försöker desperat ringa någon på mobilen (storlek cornflakespaket eftersom det är 1994) och en stund senare kommer Sherri in med luren i örat för att verkligen klargöra vem han pratade med. Detta hade nog varit en större överraskning för TV-tittarna om inte grafiken löd ”Harlem Heat – with Sensuous Sherri” under Heats entré före matchen. Sags har Stevie Ray nere för räkning men Knobbs och domaren är upptagna av Sherris entré. Booker T sänker Sags med mobilen så Stevie Ray kan rulla över honom för tre efter 8:00. Knobbs var på väg att bryta upp pinfallet men fick medvetet maska för att han var alldeles för snabb in i ringen. Och när BRIAN KNOBBS behöver röra sig långsammare MEDVETET vet man att det är illa. Tony gnäller över att Ray inte var den legale i Heat, men Heenan tycker det kvittar eftersom de trots allt är bröder. Ett kanske inte helt genomtänkt argument. Detta var förstås Sherris debut som Heats manager. Först skulle hon paras ihop med Steve Austin men shit happens. Vinnare: Harlem Heat. *1/2

4. Dustin Rhodes vs. Vader.
Harley Race är med in. Fantastisk match! Nu är jag mer partisk än någonsin eftersom jag totalälskar Dustin, men denna engagerade mig mycket mer än jag trodde den skulle göra. Jag har alltid tyckt att det var en bra match men kombon tempofylld och intensiv brottning, bra hantverk i ringen, bra agerande (Dustin ser LIVRÄDD ut) och bra story gör det till ett helt outstanding paket fribrottning. Hela tiden infinner sig känslan av att det vi ser är på riktigt och att båda vill vinna matchen istället för att de kör pardansuppvisning. Det märks att de gillar att mötas eftersom de har ett oerhört bra samspel, dessutom var/är båda väldigt stiffa i ringen vilket säkert också bidrog. Jämför med när Vader mötte primadonnan Shawn Michaels två år senare och knappt vågade ha kraft bakom sina grepp. Hör öser de loss som om livet hängde på det. Dustin både suplexar och powerslammar Vader i två imponerande spots. Dustin börjar veva intensivt mot en liggande Vader och när domaren kommer för nära åker han på en vinge av bara farten, vilket gör att han missar att Vader blockerar en bulldog och skickar ut Dustin över topprepet vilket hade resulterat i diskning om domaren sett det. Vader-splash ger två. Vader blir sur. En andra Vader-splash ger också två vilket gör honom frustrerad. Båda gångerna har Dustin lagt ena kåbåjsarstöveln på repet för att bryta räkningen. Vader går för en flying big splash (gissar jag) men åker på en powerslam istället. En något misstimad spot dock. Dustin sätter DDT med Vader på andra repet i en ganska udda spot. Bulldog sätts men Harley distraherar, Dustin hotar med otrevligheter medelst knuten näve men Vader chargar och tacklar Dustin rakt in i Harley innan han avslutar med den där bakvända powerbomben Henry Godwinn brukade göra efter 11:49. Gillar hur Vader bytte strategi när hans Vader-splashes inte gjorde jobbet. Vinnare: Vader. ****

– Heel-beatdown utförs efteråt men Jim Duggan räddar och viftar med plankan för att sätta upp Duggan vs. Vader på Starrcade.

– Hulk Hogan och hans crew är redo för mainet, BROTHER DUDE JACK!

5. US-champ Jim Duggan vs. Steve Austin.
Titelmatch. Detta blir inte mycket till match då Austin skadade knäet två dagar innan vilket skulle leda till hans fykande, gästinhopp i ECW och därefter till WWE där han blev den största stjärnan genom tiderna. Ibland tar livet en oväntad vändning. Vader, lite putt efter Duggans inhopp under hans beat-down av Dustin i matchen före, rusar in och attackerar vederbörande för DQ efter 1:01 för att sätta upp Starrcade-matchen. Duggan jagar ut Vader med plankan efteråt. Vinnare via DQ: Jim Duggan. NR

6. Hulk Hogan, Sting & Dave Sullivan vs. Kevin Sullivan, Butcher & Avalanche.
Jimmy Hart är med in. Mr. T är gästdomare med svartvit toppluva. Han ser konstant förvirrad ut under matchen och verkar tröttast av alla efter bara några få minuters vankande fram och tillbaka i ringen medan han ”dömer”. Jag har alltid ogillat gästdomare eftersom de är där i egenskap av sig själva och inte för att de nödvändigtvis är bra på domarjobbet. Som här. Det tar bort intresset från matchen när domaren ser förvirrad ut och är långsam i sina rörelser vilket gör att det sabbar rytmen för brottarna. Det märks inte minst vid pinfalls där det tar Mr. T en sekund extra att tänka att han ska sätta sig ner och räkna. Inte för att detta hade blivit en Rey-Eddie-match tempomässigt med en bättre domare men det sabbar rytmen och tempot ändå. Nåväl. Dave skadar benet (work) tidigt i matchen och eskorteras ut av Jimmy Hart för att göra det två vs. tre. Fast lyckligtvis var det ingen större katastrof att bli av med WCW-Eugene skulle det visa sig. Först lång hetta på Hulkster, tag till Sting som rensar innan även han blir slagpåse så Hogan kan taggas in mot slutet och rensa. Inte helt oväntad bokning. Kevin försöker dänga megafonen rakt i Hulkamaniaflinten men Mr. T vaknar ur sin halvkoma och tar megafonen från honom. Mr. T ser även ut att skalla honom men kameravinkeln gör att det är lite svårt att se vad som hände, och Hogan täcker Kevin för tre efter 10:58 (osäker på tiden då Mr. T glömde dra igång matchen.) Kevin däckar Mr. T med megafonen för att sätta upp deras match på Starrcade, en match WCW allvarligt talat trodde folk ville se. Heel-beatdown efteråt innan Armstrongs (där Brad snubblar på repet när han rusar in) och Stars and Stripes räddar men blir behandlade som sopor direkt efter. Ingen toppenmatch men klart okej med tanke på de inblandade. Vinnare: Hogan, Sting & Dave Sullivan. *

Inte för att jag någonsin hört honom gnälla om det, men Sting har verkligen haft otur i karriären om man tänker på att han aldrig lyckats slå igenom som den största i förbundet trots alla förutsättningar. 1990 när hans första seriösa pusha skulle inledas skadade han knät och Lex Luger övertog pushen. 1992 var han kurerad och hans push återkom men tidigt 1993 var Ric Flair tillbaka och återtog tronen. 1994 kom Hogan (och senare Randy Savage), 1996 var det Hall & Nash som huserade i toppen och därefter slog Goldberg igenom. Sen gick WCW under. Han hade såklart en bra karriär i WCW även om han aldrig nådde tronen som förbundets toppbrottare men däremot var han strax under toppen i över tio år vilket är imponerande. Det kändes bara som att det alltid fanns någon som var lite, lite större.

Detta var från början tänkt som Hogan & Sting vs. Curt Hennig & Vader, men Hennig valde Lloyds of London-pengarna så det fick skiftas om lite bland uppläggen. Det där skrev jag slarvigt ner utan att ange källa, så ta det för vad det är.

Det ”lustiga” med den här matchen var att den fick en väldigt bra TV-rating (3.6 och 3.7) vilket i sin tur gjorde att WCW kände att det fanns ett intresse för Hulk vs. Butcher som sedan bokas som mainevent på Starrcade.

SLUTSATS: Dustin-Vader var såklart höjdpunkten på ett i övrigt ljummet card, mest för att de andra matcherna mest fanns till för att sätta upp större matcher på Starrcade (inget fel i det btw).

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2021-05-24.)

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: