Hem > WCW PPV 1994 (plus Clash) > 11. Starrcade 1994 (1994-12-27)

11. Starrcade 1994 (1994-12-27)

11. Starrcade 1994 (1994-12-27)

– ”When the biggest news coming out of a show is that the Honkytonk Man quit WCW, you know nothing much happened.” – WON 1995-01-02.

– Tony Schiavone & Bobby Heenan kommenterar.

– Nationalsången sjungs av en som ser ut som My Name Is Earl-Earl, Randy Savage intervjuas på Saturday Night där han säger att han antingen ska skaka Hulk Hogans hand eller ge honom en örfil ikväll, och vi får Hogans tacktal när han blivit vald till årets wrestler av PWI.

1. US-champ Jim Duggan vs. Vader.
Titelmatch. Harley Race är med in. Utan tvekan en av de bästa Duggan-matcherna jag sett, och med all säkerhet den bästa hans någonsin gick i WCW. Kan inte ens tänka mig någon som var i samma kaliber. I betygsarkivet hittar jag bara en Duggan-match som jag gett högre betyg (mot Savage på MSG-househow 1989, ***1/2) men har å andra sidan knappt sett något med honom i MSW. Detta måste även vara en av Vaders sista bra WCW-matcher också, om jag inte missat någon uppenbar. Nåväl. Fartfylld match där båda arbetar stenhårt, och det är nästan overkligt hur en trettonminuters singelmatch 1994 med JIM DUGGAN håller så här hög kvalitet. Vader missar moonsault. Heenan noterar att detta är mer en brottsplats än en match. Duggans clothesline ger två när Harley petar honom i ögat. Vader hoppar in i powerslam men Harley distraherar domaren. Duggan smakar sin egen planka och Vader avslutar honom med Henry Godwinn-flapjacken (vad HETER det greppet egentligen?) efter 13:07 för att ta hem sin sista stora titel i USA. Bra match! Vinnare och ny champ: Vader. ***1/4

Duggan sa i sin bok att det var jättekul att brottas mot Vader (båda har inga bekymmer med stiffhet och verkade vara goda vänner privat). Han sa också att de gick semi-mainet här vilket var starkt sagt om öppningsmatchen. (Duggans bok sida 163.)

– Faces of Fear hotar Hogan inför mainet.

2. Alex Wright vs. Jean-Paul Levesque.
HHHs första PPV någonsin (av hittills 172 stycken), och även den enda han skulle gå i WCW. Detta är även Wrights första, men det är inte lika historiskt intressant. Alex lanseras som artonåring här men han var nitton. Tekniskt sett en habil match rent tekniskt men fruktansvärt tråkig, även om WON-läsarna röstade fram den till galans näst bästa (!). Den saknar färg helt och känns mer som två wrestlingelever som går en av sina första hela matcher efter att ha lärt sig några spots. Man märker att publiken är ointresserad eftersom de börjar röra otålig på sig och det kommer ett mummel från dem, vilket Jim Cornette alltid säger är det värsta som finns när det gäller publikengagemang. Eller brist på det. Det bästa är förstås om de är vilda och gör mycket väsen av sig, antingen jublar eller buar. Då är de engagerade och fokuserade. Om de är helt tysta är de inte engagerade men däremot fokuserade eftersom de ser matchen istället för att prata med bänkgrannen, därmed är det betydligt lättare att vinna tillbaka dem om man lyckas ända matchen till något positivt. Är de helt ofokuserade är den resan svårare eftersom de inte ens tittar. Nåväl. Arbetet är som sagt bra men ingen av karaktärerna är speciellt roliga och publiken är förmodligen där mest för Hogans skull. Läste i WON 1995-01-02 att showen var utsåld, ”a site so foreign to WCW that many of the office people were out front taking photos of the box office with the sold out signs before match time.” Kan tänka mig att de flesta varken kände till, eller brydde sig om, blåbären framtida-HHH och dansjönsen. Jag tycker inte att ”felet” ligger hos brottarna utan ledningen som gav två okända nykomlingar fjorton minuter inför en publik som troligen mest kom för Hogans skull. Finishen är att Wright voltar bakåt i hörnan för att finta en charge, och sätter en O’Connor-roll för tre efter 14:03. Vinnare: Alex Wright. *

3. TV-champ Johnny B. Badd vs. Arn Anderson.
Titelmatch. Col. Parker och Meng är med in. Detta skulle varit Badd vs. Honky Tonk Man men fick panikändras (se nedan). I en produktionsmiss spelas Honkys låt några sekunder innan producenten inser att han inte är här och den bara avbryts innan Arn och hans crew kommer in. Varken Tony eller Heenan vet varför HTM inte är här ikväll. Okej match men det märks att de hade noll planering mer än att döda tid och att Badd skulle vinna. Ganska ordinär match. Inte bra, inte dålig – bara där. Arn gör sin fina spinebuster. Badd gör headscissors och flying sunset-flip. Arn rullar upp honom med fötterna på repet och tror sig ha vunnit, men domaren såg det och slutade räkna varpå Badd rullar upp en firande Arn för tre efter 11:22. Vinnare: Johnny B. Badd. **

Honky hade en deal där han brottades utan kontrakt men krävde då att slippa jobba. Här ville de att han skulle jobba och det hade han inga bekymmer med så länge han fick ett kontrakt. Då surnade Bischoff till och hävdade att Honky utpressade honom, men Honky svarade att han gärna jobbade men dealen var ”inget kontrakt – inget jobbande”. Bischoff drog ut på det och till slut tröttnade Honky och drog från arenan varpå Arn fick ta hans plats. Honky var mest sur på Hogan som inte stod upp för honom och övertalade Bischoff att ge honom ett kontrakt, ”även om det bara vara på $50K om året”. Problemet verkade vara att WCWs policy här var att inte ge ut garantikontrakt utan enbart $1.000/per match (något även Duggan hade här), och att Honky kände sig vilseledd eftersom Savage fick ett bra garantikontrakt. Fast Honky var knappast på Savages nivå och det vore absurt av honom att ens tro det. (WON 1995-01-02 och Honkys RF-shoot.)

Jag kan tycka det är lite märkligt gjort av honom eftersom om det är NÅGON som kan överleva några förluster på TV är det just Honky.

Arn själv bekräftar detta i sin egen RF-shoot. Det om att Honky lämnade arenan innan showen, inte att han inte var på Savages nivå.

4. Nasty Boys vs. Harlem Heat.
Match #9 i deras Best of 100.000-serie. Sherri är med in, och om inte Heenan redan hade haft elva flickvänner (varav tolv av de förhållanden är seriösa) hade hon varit hans nummer ett. Innan matchen får vi klipp från när Nastys vinner pris som årets tagteam av PWI. Bra match men alldeles för lång. Jag hade seriöst tyckt varit en bra match om de dragit ner den med åtminstone fem minuter, men som det är drog de den några varv för långt. Dock blev den ändå vald till galans bästa match av WON-läsarna, otroligt nog. Men detta var varken första eller sista gången de bokade WCW i alldeles för långa PPV-matcher, på Starrcade året före detta gick de en match på tjugosju (!) minuter mot Sting & Road Warrior Hawk som dessutom också slutade på DQ. Sorry för spoilern btw. Hetta på Jerry Sags och het tag till Brian Knobbs. Sherris interference slår givetvis tillbaka på henne och Heat själva, och Heat diskas efter 17:47 när Sherri dyker in för att rädda Booker T från att bli uträknad, men Sags flyttar sig så hon träffar Booker istället. Fast ändå lite inkonsekvent att diska Heat när hon faktiskt inte ens rörde en Nasty Boy. Pit Stop på Sherri efter för att återvinna lite publikjubel. Vinnare via DQ: Nasty Boys. **

Både Booker T (i sin andra bok sida 64) och Stevie Ray (i första avsnittet av sin podcast) säger att de gillade både att möta Nasty Boys i ringen och hur de var privat. Kan även tänka mig att alla fyra var rätt stiffa och klagade inte över att själv få ont under matcherna.

– Klipp av när Sting valdes till årets populäraste wrestler av PWI med passionerat tacktal, följt av en bra intervju med Gene Okerlund.

5. Mr. T vs. Kevin Sullivan.
Åh goody. Bedrövligt. Kevin försökte men Mr. T var svårjobbad och verkade inte ville göra något i sin svartvita pyjamas. Meltzer skrev i WON att Mr. T efteråt hade sagt att han var helt död under matchen och visste inte om han hade orkat en enda sekund till. De lyckas meja ner en kameraman för en ”highspot”. Dave Sullivan, utklädd till Jultomten några dagar efter jul, kommer in och delar ut julklappar till ungarna vid ringside. Och med tanke på att det fokuseras så mycket på detta förstår nog alla att han kommer lägga sig i matchen. Jimmy Hart kutar in och lägger sin megafon i säcken, och medan Jimmy distraherar domaren sopar Dave till Kevin med den megafon-preparerade säcken (uselt utförd spot eftersom Kevin tittar bakåt och inväntar slaget) så Mr. T kan pinna Kevin efter 3:51. Kevin attackerar Dave och piledrivar honom efteråt för att fortsätta fejden ingen ville se. Vinnare: Mr. T. -*

1985 var Mr. T ett oerhört stort namn i USA (jag tror inte vi i Sverige fattar hur stor han var) vilket hjälpte till att hypa första Mania. Men det var nio år före detta. 1994 var han inte direkt jätterelevant, och med tanke på att han redan varit med på första (och andra Mania) måste detta kännas som gammal skåpmat för fansen. Dock sålde PPVn slut men jag har ingen aning om hans inblandning hade betydelse. Detta blev för övrigt Mr. Ts sista match någonsin, vilket inte direkt är speciellt historiskt eftersom det bara var hans fjärde.

– Gene intervjuar Hogan.

6. Sting vs. Avalanche.
Ännu en trist och alldeles för lång match ikväll. Inget fel på arbetet, vilket det känns som om jag säger i alla de matcherna, men de lyckades inte hålla uppe intresset i knappt fem minuter, än mindre tio till. Avalanche var ingen dålig wrestler men inte i kaliber med Vader som Sting gick superbra matcher mot. Det blir mest restholds innan domaren däckas av misstag. Sting bodyslammar Avalanche (jag tror aldrig Hogan gjorde det så snyggt) men Kevin Sullivan lägger sig i. Hogan kutar in till undsättning med en stol och domaren piggar till och diskar Avalanche efter 15:26. Whatever. Återigen måste Hogan se till att förbundets näst största babyface (Sting här, Savage på Mania 4 och Warrior på Mania 6) inte får skina utan att han ska ta fokus från det. Vinnare via DQ: Sting. *

– Vi får se när Jimmy Hart får pris som årets manager av PWI. Heenan noterar att ge Jimmy det priset är som att ge Forrest Gump ”Einstein-priset för högst IQ!”. Det kan inte ha varit så spännande för reportrarna när det skulle delas ut pris till årets wrestler, mest populära, bästa tagteam, och bästa manager och vid bordet satt Hogan, Sting, Nasty Boys och Jimmy Hart.

7. WCW World-champ Hulk Hogan vs. Butcher.
Titelmatch. Jimmy Hart, Kevin Sullivan och Avalanche är med in, dock går de två sistnämnda ut igen av oklar anledning när matchen börjar. Michael Buffer är ring-announcer och säger att Hulks rörelse heter ”HulkMania” (inget A i mitten) vilket bara låter konstigt. Matchen påminner om Flair-Steamboat 1989. Om Flair och Steamboat skippat all brottning och byggt matchen kring bitande, strypningar, ryggklösande, karateslag (Hulk-Fu, brother!), strypningar och sleepers. Nu när jag ser det i skrift inser jag att matcherna inte alls påminner om varandra. Min teori om matchens usla kvalité är att Hogan kom till sin rätt om han antingen hade en välbrottande motståndare som kan få honom att se bra ut (Flair, Perfect, DiBiase) eller ett monster (Andre, Bossman, Avalanche). Eller en med superkarisma som The Rock. Butcher faller inte in i någon av kategorierna, han är inte tillräckligt bra worker för att få Hogan att se bra ut, han är inte ens större än Hulk fysiskt och därmed inget monster och tja, han är ingen The Rock. Nåväl. Sullivan och Avalanche rusar in (varför gick de ens ut innan?) men Hulk motar ut dem och avslutar Brother Bedrövlig med en legdrop efter 12:07. Inte ens en bi boot, bara en högerkrok och legdrop. Vinnare: Hulk Hogan. 1/2*

Clash 29 med Hogan och Butcher mot varandra i tagteam fick en bra rating (3.6, 3.7) så en tanke är att det var det som fick dem att gå med Hogan-Butcher här, men det känns samtidigt lite nära inpå årets största show utan att ha mainet redan klart. Till och med för att vara WCW.

– Efteråt kommer ett segment som ligger mig varmt om hjärtat. Randy Savages debut ska ske, och som vi visste sen innan skulle han antingen sida sig med Hogan eller vara emot honom. Han kommer in och sidar sig med Faces of Fear. Mitt trettonåriga hjärta sjönk som en sten 1994. Även om Hogan var Mr. Wrestling för mig har jag alltid gillat Savage lite mer och blev helt förstörd när han gjorde såhär. Dock var det såklart bara en swerve, så när heelsen tror sig ha Savage på sin sida vänder de fokus till Hulk för en attack (fyra mot en) men Savage däckar Sullivan och Avalanche medan Hogan DUTTAR till Butcher med en stol så löst att det hade no-sålts av ett korthus. Hogan och Savage poserar efteråt och en trettonårig Sebbe stod och skrek av lycka i Kristianstad när det begav sig.

– Backstage: Hogan, omgiven av ett gäng babyfaces (bland annat Sags, dock ingen Knobbs) drar en – kanske något långrandig – promo om sitt lyckade titelförsvar (”Jag möter världens bästa brottare varje dag!” är starkt sagt efter en match med BRUTUS BEEFCAKE) och Savages debut. Vader äntrar scenen och pratar ner honom och begär en titelmatch eftersom han – Vader – är ”The Man”. Detta måste vara en av de bästa promosen jag sett med Vader. Så äkta, så passionerat, han tror själv på vartenda ord så leveransen får en shootkänsla över sig. Hogan och Jimmy Hart är också fantastiska här. Jimmy håller på att skita ner sig av rädsla och tittar oroligt runt hela tiden eftersom han är rädd att något ska hända, och jag har nog aldrig sett Hulk så fokuserad som här när han tittar, eller snarare stirrar med en orolig blick, på Vader som drar sin harang om att han minsann är någon Hogan inte kan slå. Superbt segment. Nu i efterhand känns det smått otroligt att inte Vader fick vinna bältet på Superbrawl för att beta av ett gäng utmanare några månader innan Hogan triumferat kunde återta bältet. Det där borde till och med HAN kunnat tänka sig att gå med på.

SLUTSATS: Det var kanske inte den sämsta galan jag sett men klart med bland kandidaterna. Duggan-Vader var såklart den enda ljusglimten matchmässigt (det var seriöst en bra match) men inget av den resterande showen känns som något man måste ta sig igenom. Nastys-Heat var okej men för lång, Badd-Arn funkade men hade ingen plats på PPV utan uppbygge (inte deras fel dock) och slutsegmenten med Hogan/Savage/Vader var kalas.

Tummen ner.

(Den här recensionen skrevs 2021-05-27.)

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: